Och när jag tittar på bilder, när jag ser de mörka sorgsendjursögon, den perfekta näsan, gluggen mellan framtänderna, de vackra händerna, de seniga armarna, den tunna halsen... Då gör det lite ont. För jag vill vara nära, jag vill kunna röra och känna, jag vill somna med handen kupad över hans höftben och läpparna mot hans axel. Jag vill dela ord och tankar när de kommer över mig, inte när det passar att prata i telefon. Jag vill ge och få spontan bekräftelse, jag vill visa precis hur bra han har möjlighet att göra mig.
Jag är för långt bort.
Jag försöker stå ut.
Brosandi
Hendumst í hringi, höldumst í hendur
Allur heimurinn óskýr
Nema þú stendur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar