We are the pixels on a screen and we feel nothing

Jag hatar att bete mig som en sextonåring. Jag hatar att känna mig som en sextonåring. Jag hatar att jag är ful och jag hatar att jag inte kan med att ringa till Lena eller mamma och be om hjälp (sällskap).
Röda rispor kors och tvärs över halva fläskmagen, svarta djupa jack vid naveln men jag orkar inte gå till lasarettet och laga det. Skämmas, däremot, det orkar jag.
Jag kan bläddra igenom telefonkatalogen tusen gånger om utan att hitta ett nummer där någon kommer svara och säga det jag önskar.
Vore jag inte så feg och hämmad skulle jag öppna alla dörrar och fönster, skrika rakt ut tills bröstet vore tomt. Men jag sitter här och är bara lugn, lugn, som om ingenting vore konstigt. Koagulerat blod som klibbar mot troskanten och hur många dagar är det kvar av det här året? Sexton. Det är sexton kvar, jag känner mig som sexton, sexton ger säkert en bra lottorad.

08:08
Det tog emot lite, jag låg och fingrade på telefonen en ganska lång stund innan jag ringde Lena. Frågade henne om hon kunde följa med mig till lasarettet, hon svarade nyvaket men nyktert ja. Klädde på mig, tog Tetris och gick.
Det var skönt att gå, himlen var dovt ljusrosa och inga människor eller bilar fanns, bara jag och min Lena. Akutmottagningen var tom, två snälla sköterskor tog in oss på ett behandlingsrum, tittade på såren, tvättade rent. Läkaren som kom efter en stund kände jag igen sedan tidigare, en äldre man av afrikanskt ursprung. Han var otrevlig, nästan spydig, han såg ner på mig- liksom vid tidigare tillfällen jag träffat honom. Jag tror att han kände igen mig. Sköterskorna tyckte att flera av jacken borde sys, han suckade bara något om tejp och lim, la tillbaka kompressen på magen med avsmak. Och visst, jag är van. De flesta läkare som jobbar med somatiska besvär har svårt att förstå, särskilt när man inte bölar och är suicidal, men han frågade inte ens hur jag mådde. Han sa inte ens hejdå när han gick efter någon minut. Varför väljer man att arbeta inom vården om man inte ens tycker om och bryr sig om människor?
Sköterskorna var söta och pusslade ihop såren fint, det är stelt av lim och tejpremsor över halva magen nu. De skojade och sa att det var som att julpyssla. Kanske borde de strött ner lite glitter och stjärnpaljetter i limmet, då hade jag ju varit ännu mer sextonåring.

Kom just hem från Lena, vi har druckit te och tittat på ”Alien”, skrattat åt djuren och småpratat. Det är så skönt att ha en vän som varken förminskar eller förstorar mig och mina påhitt, som både vågar trösta och ifrågasätta.

Jag är rastlös, önskar att huvudet var fullt av idéer som kunde leda till projekt som gav tillfredställelse. Önskar att någon delade säng med mig nu, någon med öron som jag kunde viska fulla med små hemligheter och därefter bjuda på frukost på sängen.
Lördag hela veckan lång.