Ibland när jag känner mig lite borttappad, som nu, önskar jag att jag vore utrustad med en lapp om halsen. Inte som Paddington, riktigt, för det skulle inte stå en adress. Det skulle stå hur jag skall tas, för jag kan verkligen inte med egna ord och gester uttrycka det. Allt jag gör är dubbelt så jag kan inte klandra någon annan när jag får ont. Det är mitt eget fel.
(Ni förstår, förut var jag liksom min egen vapenarsenal. Nu har jag rustat av mig, räckt över vapnen till andra. Hjälper dem att sikta och sedan... Sedan sitter jag här och gråter.)
Jag har verkligen ingen som helst självrespekt, och vetskapen om det svider så förbannat att jag inte kan hålla tillbaka tårarna. Jag skäms över att vara så svag. Jag skäms över att känna mig som ett så urbota dumt stycke kött. För varför, varför, VARFÖR säger jag inte nej? Varför exponerar jag mig i ljus där det är svårt att hålla ögonen öppna, varför vinkar jag glatt i blindo?
Det håller inte längre, jag MÅSTE ta tag i det här nu. Björn är den enda terapeut som ens tagit upp det med mig, jag kan inte slå undan det och tänka att det inte är så farligt. För det är ju det. Jag har ju för fan så ont att jag blir förlamad av det ibland. Då, ibland, som idag, när jag tänker på det och jag bokstavligen bara rasar ihop i en hög, när jag vill klösa ut folks ögon och allt och alla äcklar mig, när jag inte ens orkar sova för att jag är så hjärtskärande trött.
Klarspråk?
Nej.
Ingen oro dock, mina vänner. Det är inget stort, inte utanför mitt huvud. Min hjärna är full med gropar som jag trillar ner i då och då- det här är bara en av dem. Jag önskar bara så innerligt att folk kunde läsa mig utan att jag behövde stava högt. Att folk kunde ligga tusen steg i förväg i mina händelseförlopp och tankebanor, som jag själv. Att JAG inte kände att det enda jag har att erbjuda är tre hål och en god min.
- But what if you don’t have a secret?
- Then you’re a lifer, like me.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar