Jag väljer aktivt att inte dämpa, dölja, fly. Jag skulle kunna ta tabletter för att bli lugn, för att bli mjuk, för att kunna sova, för att bli glad. Jag skulle kunna dricka mig full, jag skulle kunna röka ner mig. Men jag stod ut igår, och klarade jag det fastän jag var nära att svimma av uppdämd panikångest så klarar jag mig nu. Både du och jag och alla vi känner klarar mer än man orkar våga tro på ibland. Även om allt kan kännas förlorat så är man aldrig helt maktlös över sitt eget liv. Man måste tvinga sig att stå ut, annars är man bara en liten lort.
Kroppen är nyduschad men känns ändå avig och äcklig. Jag är totalt utmattad. Huden är sönderstressad. Den kliar, jag har fula blemmor i ansiktet, bröstet rodnar, ärren spänner. Min spegelbild visar ett vrak. Ögonen är svullna och blicken är tom, de irrar blåa i en värld långt härifrån...
Johannes kommer över snart. Mobilen ringde och jag svarade med tandborsten intryckt i kinden, han sa att han kommer hit med valpen och håller om mig inatt. Även om allt rasar för mig, även om jag själv rasar och inte vågar lita på någonting i hela världen, så sviker han inte.
Vad som väger tyngst är handling, inte ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar