We are the pixels on a screen and we feel nothing

De senaste dagarna har varit ganska... minnesvärda, skulle man väl kunna uttrycka det. Eftersom jag redan berättat om det i min bilddagbok, trots sin grymt genanta natur, så kan jag ju lika gärna göra det här också. Som en nätpolare just skrev till mig; ”jag älskar att din bilddagbok är som en biografi. man får veta allt man vill och inte vill veta!”, haha.
Nåväl. Det hela började väl egentligen redan i söndags, då det kändes som att jag fått skav där bak. Tänkte att det kanske var för att jag haft stringtrosor på mig kvällen innan när jag var ute och dansade och for runt i leggings och kort kjol, för det kändes lite som om jag fått ett rejält kalsongryck. Sedan ville det inte riktigt ge med sig, gå över, störde allt mer, så jag gick till apoteket på tisdagen och lyckades trots pinsamhetsspärren man har inombords att köpa en salva som kunde lindra allehanda anala problem. Jag smorde in, väntade... och ingenting hände. Tvärtom. Under kvällen och natten började jag få riktigt ont, alltså RIKTIGT ont, och när jag gav salvan ett till försök kunde jag känna att jag var abnormt svullen. Vi snackar babianarsle. Jag kunde inte sova, kände mig febrig, smärtan var konstant och jag insåg att jag skulle behöva söka vård. Ringde först mamma efter att klockan blivit sex på morgonen (då jag vet att hon är vaken och uppe) för tröst, sedan sjukvårdsrådgivningen för att bli guidad till rätt hjälp. Att bara säga att man har ont där, att beskriva för någon att man är sjuk i arslet, det är inte roligt. Jag grät av ångest och smärta och sköterskan på andra sidan telefonledningen tyckte att jag skulle åka till akuten på Sahlgrenska, att jag absolut skulle uppsöka läkare. Då gick luften ur mig, för aldrig att jag skulle orka åka ensam och med så ont i kroppen ända till Sahlgrenska, sitta där på vagnen och bygga upp mer ångest och noja. Så, jag tog en chansning och åkte till vårdcentralen vid Gamlestadstorget och försöka få träffa en läkare på drop in. Tryckte i mig en Sobril, fortfarande lite luddig i kroppen efter att ha tagit Stilnoct för sent på natten, behövde liksom lugna ner mig ett par hekto för att palla. Sedan gick jag till vagnen och begav mig.
Jag fick nästan genast träffa en sjuksköterska och en sjuksköterskestuderande, fick sitta och beskriva mina besvär för dem och de sa att jag skulle få träffa en läkare direkt. Behövde inte vänta många minuter innan en snäll, manlig doktor tog in mig i ett undersökningsrum där det inte var mycket annat att göra än att utan vidare omsvep lägga sig på britsen och dra ner byxorna till knäna. Han tittade och petade och jag är djävligt glad att jag själv inte kunde se något, om man säger så. Minns inte hans ordval, mer än att jag helt enkelt hade en böld i röven med blodkoagel och annat mysigt i, och att det gick att ordna snabbt och enkelt genom att helt enkelt snitta upp dem och klämma på den och tömma ut innehållet. Ni kan ju föreställa er hur roligt det kändes, på en skala, som om det inte redan var nog med förnedringskänslor... I alla fall så kom det en läkare till och en sköterska, och så fick jag en bedövningsspruta rakt in i bölden och sedan opererade de mig. Det kändes så bisarrt att jag hade svårt att hålla mig för skratt, började dessutom känna mig rejält stenad av benson (vilket jag väldigt sällan gör). Allt gick bra, sa de, och sedan var det bara att dra upp byxorna och åka hem. Inga stygn, inga mediciner. Var rejält lättad när jag lämnade vårdcentralen och satte mig på vagnen hem, men dessutom kände jag mig fruktansvärt trött och bäng av Sobrilen nu och hade stora problem att hålla mig vaken på den lilla transportsträckan hem. Jag satt fan och dreglade, haha, så illa var det!
Rasade i säng när jag kom hem, tog igen min förlorade nattsömn. Men... Men. När jag sedan vaknade framåt kvällen och bedövningen släppt helt kände jag att jag hade rätt duktigt ont. Inte så konstigt, jag hade fan haft en skalpell upp i anus liksom, så jag tänkte att det bara var att bita ihop. Kvällen gick, natten likaså, och som en favorit i repris kände jag att jag var precis lika uppsvullen som tidigare och hade lika ont igen. Inte mycket annat att göra än att stålsätta sig, ringa vårdcentralen på morgonkvisten och ordna en ny tid. Åkte dit vid halv tolv, fick träffa en sköterska och samma läkare som dagen innan, de var jättesnälla och konstaterade snabbt att bölden inte blivit påfylld, utan att jag helt enkelt inte fått smärtstillande och att svullnaden och såret därför var outhärdligt. Jag fick recept på kortisonsalva, ibuprofen, kodein och paracetamol samt fick svälja en omgång piller direkt för att stå mig under hemresan och apoteksbesöket. Och herredjävlar var skönt det var, haha, Panocod är som en varm, fnissig kram som stryker bort all smärta och kroppen pustade ut i alla vinklar och vrår. Smärtan där bak, ryggontet, värken i knäna, allt bara blåste bort och jag fick närapå euforikänslor och satt och fnissade för mig själv på spårvagnen, svängde så skönt i skallen... Var så längesen jag tog riktiga smärtstillare, och man förstår ju verkligen varför folk blir pillertrillare.
På apoteket sedan kände jag mig som Britney Spears i den berömda hemvideon där hon är rätt duktigt stenad och sitter och är helt väck, receptarien var tvungen att ringa till vårdcentralen och ändra något i receptet angående maxdosen på paracetamol och jag hade väldigt svårt att hänga med, hon sa att jag kanske behövde åka till apoteket i Nordstan för att hämta ut ibuprofenen, då var jag millimeter från att börja gråta. SÅ bäng var jag, haha. Allt ordnade sig dock och sedan kunde åka hem till Tetris. Ja jäklar, det här blir en historia att berätta för barnbarnen.

Nu lyssnar jag på Atmosphere, mår bättre, är trött men glad att det antagligen är över nu. Skall koka lite pasta, ösa på med ketchup, krypa upp i soffhörnet och äta sen middag och kolla på ”Taxi Driver”. Helgen lär ju bli rätt slapp med tabletter, godispåse, ligga och läsa i John Ajvide Lindqvists senaste bok och kanske tänka på en snygg kille.