We are the pixels on a screen and we feel nothing

Jag tror att jag har blandminne. Alltså, att jag minns och sorterar mina minnen med blandad teknik. En del som ord, liksom textremsor, en del som bilder, en del som sinnesintryck och förnimmelser. En del kallt, en del varmt, en del halvdött, en del väldigt levande. Angående sinnesintrycken så är jag övertygad om att jag i egenskap av emotionellt instabil har en ökad känslighet även där, vilket en av mina psykologer också trodde (vilket kan vara en anledning till min ätstörning; jag upplever smak och konsistens överdrivet mycket och kopplar in hemskt mycket känslor och så vidare)...
Hur som helst. En liten lukt, en liten färg, ett litet ljud. Allt kan dra igång stora tankekedjor inom mig, jag kan associera vitt och brett och göra kopplingar som utomstående kan ha svårt att hänga med i om jag försöker förklara, det går snabbt och det kittlar. Som igår, när jag låg i sängen och var för trött för att orka läsa och för vaken för att kunna somna, och jag kände lukten från min svettiga armhåla. Direkt kopplade minnesbanken till Marcus, för jag mindes PRECIS hur han luktade om jag låg tätt intill med näsan i hans hår och ångesten väl dold... Honom minns jag som lukt. Hans svett luktade gott. Kille och cannabis. Lite skitig, lite perfekt. Tankarna på hans doft spinner vidare till andra lagrade intryck; hur huden på hans bröst kändes, den brungröna färgen på hans ögon och makten hans blick hade, hur det kändes att ha hans kuk i mig lite varstans, hans kroppsspråk, nyanserna i hans röst, hur han fick mitt ynkliga lilla jag att kortslutas och överleva huller om buller. Allt. Det var hundra miljoner år sedan och jag har distansierat mig så otroligt mycket för att kunna stå ut, jag vet så oändligt mycket mer nu än jag visste då, har ömsat skinn och vuxit mig många storlekar större sedan jag låg där intill honom och smälte pannkakor och piller i magen i ett försök till att leva... Men han finns kvar så djävla starkt. Ärr bleknar bara till en viss gräns, sedan får de ett permanent utseende och blir det märke man skall bära med sig för livet. Vissa kliar mer än andra.
Han är dock bara en i mängden. Jag minns så otroligt mycket om så otroligt många, och mycket av det jag lagrat och som finns där, ett litet spontant sinnesintryck bort, är sådant som gör ont. De kan dyka upp när som helst, ofta ger de ångest men jag är duktig på att dölja och blir allt skickligare på att tackla. Det finns tusen exempel, men jag kan inte göra dem rättvisa här. Dessutom måste vissa saker få vara... kvar. Hemliga. Privata. Inuti mig. Allt jag kan säga att om jag vore en dator så skulle jag vara i starkt behov av en extern hårddisk för att få plats med all gammal skit jag inte kan, eller vill, göra mig av med. Haha. Det är en smutsig njutning att plåga sig själv med sådant här, strunta i att vara här och nu och bara lyssna till ”om” och ”men”. Bygga om scenarion i huvudet och ge dem ett alternativt slut. Fantisera ihop en directors cut av sitt eget liv.

I övrigt så har jag äntligen pratat med min handläggare på Försäkringskassan, Lisa, och hon verkar jättetrevlig och vettig. Jag är som bekant inte så förtjust i att prata i telefon, alls, får svårt att sortera infon och behålla fokus, men vi pratade i alla fall en hel del och lite nytt kött fick jag allt på benen... Det verkar som att det är kört med högskolestudier, jag kommer alltså inte kunna läsa isländska eller något annat på universitetet. Däremot kan jag nog få betalda ridlektioner, då har jag ju något att göra en timme i veckan utan att behöva svälta ihjäl åtminstone. Hurra (?)! Skall ringas igen i nästa vecka och prata mer, vore väl bäst att styra upp ett möte på något kontor där jag kan få papper i händerna och inte behöva prata ut i tomma luften eller en telefonlur. Det här med BEMÖTANDE är så djävla viktigt.
Äh, fan vad jag gaggar. Skit löser sig.

Up up down down left right left right B A start
Just because we use cheats doesn’t mean we’re not smart

En del saker här i världen lutar ju åt att vara bra åtminstone. Jag är pussnödig.