Har haft ett par extra låga dagar nu. Vill bara sova, är så otroligt trött, varje steg känns tungt och jag får ingenting gjort. Dammtussarna virvlar runt när jag hasar över golvet, sängkläderna är ingrodda med svett, men orken räcker inte. Ont i kroppen, ont i huvudet, gråta, känns som att vara en fluga under ett uppochnervänt glas. Drar jag en suck så hackar den, ni vet sådär som det gör när det är så mycket ledsamhet som trängs kring lungorna? Känns som att jag inte har något blod i kroppen, eller att om jag har det så är det blaskigt och ljusrosa och fattigt. Vet att om jag öppnar huden, låter något tunt och väldigt vasst rispa fram det, så är mitt blod segt som gelé. Det koagulerar nästan direkt, innan det knappt hunnit rinna ut över sårkanterna, blir till slemmiga strängar, mörkröda. Och jag kan säga att suget blir stort, väldigt stort, dagar som dessa... Medicinskåpet är överfullt men jag orkar inte ens knarka bort skallen eller ta en desperat liten överdos. Det kvittar. Har ju vuxit ifrån det där nu.
Min terapeut från Vårgårda ringde. Hon frågade hur jag mådde, jag svarade att jag var trött och inte mådde så bra. Sedan började jag gråta, men jag tror inte hon hörde det. Hon kvittrade på om aktivitetsscheman och färdigheter som kanske kan pigga upp mig, jag sa att det här handlar inte om borderlinebiten utan om att jag är deprimerad. Att jag VET att det är viktigt att sova regelbundet och att ta vara på dagsljus, att jag VET att bra kost är A och O. Tråkigt för mig bara att jag det inte finns så djävla mycket att hitta på när man är ensam i sin egen lägenhet ungefär tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan, urvalet av ”aktiviteter” blir liksom lite begränsat då. Att jag haft ätstörningar sedan jag var barn och att det inte är så enkelt som man skulle önska att ändra på det.
Om en månad skall jag till PBV. Får väl se om de kan... göra något. Peta i mig någon ny tablett, ge mig någon att prata mig, slussa in mig i någon arbetsträning. Något.
Så jag är jättetrött, så väldigt jättetrött, och även om min underbara mamma var här på besök nyss och vi åt pizza tillsammans och hon gav mig lite schampoo och balsam så är jag så djävla ENSAM. Jag vill bara gå i ide och sova så länge det krävs för att jag skall kunna öppna ögonen på andra sidan en skön dröm och veta att jag inte är en hopplös idiot längre. Det går så långt tillbaka, till mellanstadiet och längre, jag var bara en liten flicka när spikarna började slås i kistan. Och det tar för fan aldrig slut. Jag. Kan. Inte. Sluta. Banka.
3 kommentarer:
Wow. Ja, hade jag orkat blogga själv hade jag kunnat copypasta hela skiten. Heja livet.
Hammaren får läggas bort i alla fall för några dagar i helgen. Vi tar fram chips skålen, colan och täcket och bosätter oss i soffan så länge.
Time takes a cigarette, puts it in your mouth
You pull on your finger, then another finger, then your cigarette
The wall-to-wall is calling, it lingers, then you forget
Ohhh how how how, you're a rock 'n' roll suicide
You're too old to lose it, too young to choose it
And the clocks waits so patiently on your song
You walk past a cafe but you don't eat when you've lived too long
Oh, no, no, no, you're a rock 'n' roll suicide
Chev brakes are snarling as you stumble across the road
But the day breaks instead so you hurry home
Don't let the sun blast your shadow
Don't let the milk float ride your mind
You're so natural - religiously unkind
Oh no love! you're not alone
You're watching yourself but you're too unfair
You got your head all tangled up but if I could only
make you care
Oh no love! you're not alone
No matter what or who you've been
No matter when or where you've seen
All the knives seem to lacerate your brain
I've had my share, I'll help you with the pain
You're not alone
Skicka en kommentar