We are the pixels on a screen and we feel nothing

När jag satt uppe och nattsuddade igår märkte jag vid halvtretiden att det luktade lite konstigt och att det väsnades ute på gården. Tänkte att det var konstigt, för inte kommer väl sopbilen på natten? Gick ut på balkongen, kikade ner, såg fyra stora brandbilar, massiv rök som vällde upp ur ventilationstrummor och från stora trappan borta vid garaget, brandmän som gick omkring. Oj då. Ringde mamma för att säga att det brann i mitt hus men att jag levde, tog sedan en Stilnoct, blev skev och somnade tillslut. Idag kunde man läsa att fem-sex bilar totalförstörts och att upp mot tvåhundra är rök- och sotskadade nere i garaget under mitt hus, i min källare, att det rubriceras som mordbrand. Här händer det grejer.

Har varit trött, på dåligt humör och känt mig bottenlöst hungrig och tjock hela dagen. En kompis skrev till mig och sa att man inte får läsa på högskolan när man går på aktivitetsersättning, att det var så förr men att nu gäller det bara grundskole- och gymnasiekompetens. Jag ringde till Försäkringskassan för att kolla om det stämde, fråga vad fan det är som gäller egentligen- för det har de aldrig tagit sig tid att förklara för mig ett skit, blev omkopplad till fyra olika personer innan jag fick prata med någon som var nästan rätt. Hon kunde inte svara på det, vilket jag tycker var konstigt eftersom det är hennes djävla jobb, det enda hon kunde säga var att det får jag prata med min kontaktperson. Haha, just det, min kontaktperson som... inte verkar särskilt kontaktbar. Som jag bara hört namnet på, aldrig rösten. Innan jag lade på frågade jag om hon kunde se hur det går med handläggningen av min ansökan om nytt bostadstillägg och förlängningen av min sjukskrivning och aktivitetsersättningen, och visst, det kunde hon. Det hon såg var att inget av dem var behandlat. Mitt sista bidrag på nuvarande ersättning kommer nu i oktober, och jag ligger tusen kronor i back i månaden sedan augusti då jag fick en dyrare lägenhet... Behöver jag säga att jag blev trött? Att jag fick ont i magen? Att kroppen blev svag som av influensa, att jag började gråta, att jag inte orkar med det här... igen?

Att leva som beroende av bidrag är ett helvete. Jag vill inte leva det här livet. Kan jag inte ens få se en ljusning i att få läsa lite på högskolan för att komma loss lite så vet jag i ärlighetens namn inte vad jag skall göra... Jobb är inte rimligt, dels för att jag inte är mogen än och dels för att det inte finns några jobb. Vilken arbetsgivare vill anställa någon som är så skört opålitlig och som kanske inte ens kan arbeta halvtid, särskilt i dessa tider när inga jobb finns? Även om jag hade ett jobb skulle jag inte kunna jobba tillräckligt mycket för att försörja mig själv. Leva på studielån kan jag inte heller, för precis som med arbete så är jag inte mogen för att kunna plugga så mycket att jag kan bygga en inkomst på det lånet, jag är inte berättigad till det... Och vem vill dessutom ta studielån när risken tyvärr är ganska stor att jag kommer misslyckas (om man ser på tidigare igångsättningsförsök som gjorts)?
Jag hatar det här. Får panik av att sitta fast. Vem skulle inte få det? Tiden rinner iväg, MIN tid, men jag känner mig maktlös över den och jag orkar inte gå i ett, två, tre eller tusen år till och känna mig såhär värdelös.
Jag är inte negativ, utan realistisk. Är man så nervös om jag faktiskt ÄR så behöver man en väldigt stor trygghet. Jag har ett ständigt pågående litet kaos inuti mig själv, jag slåss varenda djävla dag även om jag inte blöder eller gråter, jag KAN INTE hantera stressen utifrån att inte ha pengar, inte ha omvårdnad, inte ha trygghet... Känner mig som ett djävla barn som får be mamma och pappa om veckopeng, som knappt klarar av att torka mig själv i arslet. Jag känner mig hopplös, värdelös, borttappad och rädd. Så jag får ångest som låser mig, jag kan inte hejda tårarna, jag plockar mekaniskt av mig kläderna och drar ner persiennerna och gömmer mig långt under täcket och sover bort resten av dagen. Spänner käkarna, gnisslar tänderna. Drömmer om en andra chans. För jag önskade aldrig att det skulle bli såhär, ni vet? Hatar att gå och hoppas, men vill inte ge upp.

The Cardigans - In the round

I am one but I asked for two
I didn’t get anything
This puppet’s lonely without you
It’s tough to walk without strings

I do my dance in the round

I’m right on track but this state is frail
You slip out and derail

I do my dance in the round
So people clap your hands
Clap your hands

I wanna do it right this time
I wanna step in time
I wanna do it right this time