We are the pixels on a screen and we feel nothing

Igår grät jag mig till sömns för första gången på ganska länge. Jag gråter rätt sällan överlag nuförtiden, tårarna sitter väl långt in, känner mig oftast mer arg än ledsen... Men igår var jag ledsen. (Man kan ju tänka sig att ångestkänslorna där inne måste vara ganska stora, och tunga, om de fortfarande inte dött ut efter fyra djävla år och tvingar mig till magont och tårar när de rörs upp till ytan.) Sobrilsömn med helt galna drömmar sedan, sov i närmare tretton timmar.
Det har varit en lång dag idag, men ganska bra. Gick en skön promenad med Tetris på tidiga eftermiddagen, det var fint med mörkgrå himmel och gula löv och stark höstsol som letade sig fram lite envist ibland. När vi kommit hem igen efter ungefär en och en halv timme utomhus så bemödade jag mig att sminka mig, ta på mig vettiga kläder och ta vagnen in till stan. Fyllde på mitt månadskort, hämtade ut mina mediciner, kramade mamma och pratade med henne en snabbis för hon var inne i Göteborg och letade efter en festklänning. Köpte lite blandade saker, som en lurvig väska och en äppleformad plastburk, men var nog egentligen lite för trött för att gå på stan... Gömde mig som vanligt i musiken med iPoden tryggt i handen i fickan, men kände mig så klumpig och gick in i saker och slarvtappade min mobiltelefon lite pinsamt inne i en butik precis när de skulle stänga. Såg tre på olika sätt bekanta ansikten men skyndade mig att vända bort ansiktet så de inte skulle känna igen mig, rodnade bara av tanken på att behöva prata med någon. Det handlar inte om social fobi, för ibland är jag ju jättepratig och tycker om människor och intresserar mig för dem, men oftast... vill jag bara vara ifred. För mig själv.

Har förresten videobloggat lite mer, så om någon är pigg på att se mig prata strunt in i en webcam kan den kika här: