(Jag har ont i nacken och ryggen och är ensam och har ingenting att tröstäta och jag är deprimerad och lite mörkrädd och har kört fast, så här kommer GNÄLL.)
Hur mycket tid jag än har så får jag svårt att hitta utrymme, orkar inte förvalta den. Vänder dygnet, vill sova mest hela tiden, orkar inte vara vaken. Kommer på mig själv med att liksom gå omkring som ett förmänskligat, utdraget ”njaaae”, försöker smita från sociala situationer och vill bara gömma mig under täcket. Svarar bara i telefon om det är mamma som ringer, tar ut jobbiga tankar och känslor i förskott, vill nog kanske egentligen gärna umgås med folk men ser det hela tiden som ett stort projekt och drar mig därför undan.
Jag är väldigt duktig på att hålla masken och har alltid haft god social kompetens (vilket är lite jobbigt när jag samtidigt lider av skenbar kompetens samt har svajig kontakt med mitt självförtroende och min självkänsla), i de allra flesta fall och situationer så märker inte folk alls att min yttre dialog inte stämmer med min inre. Jag är halvkaxig, jag är rolig, jag är väluppfostrad och artig när det behövs, jag kan föra mig och anpassa mig i olika sällskap... men det går långt ifrån automatiskt, mina vänner, och jag lider av konstant dåligt samvete för allt jag bollar med mig själv på insidan för att orka vara just sådär gångbar och trevlig. Jag är bäst och sämst, antingen eller, aldrig bara JAG.
Idag är en sådan där dag då jag känner mig så ful att jag inte vet om jag skall skratta åt det, för att i nästa stund kolla ner på min kropp och tycka att den ser fin ut. Å ena sidan vill jag ge mig själv stryk, å andra sidan vet jag att jag förtjänar pussar och kramar och ryggdunkar för att jag är så himla bra. Och så humöret... Det svänger något fruktansvärt. Jag krockar flera gånger om dagen, är väl därför jag är så jäkla trött kanske. Svart, vitt, svart, vitt, svart, vitt. Tänker ofta på dumheter för att slippa undan känslan av att jag har så tråkigt mest hela dagarna, jag är så understimulerad att jag inte ens orkar klättra på väggarna.
Vad som skulle kunna hjälpa mig just nu:
- självskadebeteende X, XX eller XXX (fast jag är ju för duktig för sådant där, nuförtiden)
- någon som kramar mig och kanske tar mig på brösten och kysser mig på halsen och säger att jag är fin
- under-skinnet-bekräftelse, fast utan direkt uppmärksamhet samtidigt
Bra låt, snygg video, hejdå:
6 kommentarer:
ibland är det så jävla läskigt att läsa dina ord, för dom är mina. för, det är precis så jag känner?
det är precis vad jag känner men aldrig vågar säga, inte utan att skämta bort det. för den folk känner mig vid är min starka, glada, roliga person utåt.
fast, ibland är jag den starka, glada, roliga personen även på insidan och då blir det totalt kaos i skallen.
äsch.. nu vet jag inte vad jag vill med det här. men, tack för att du skriver & delar med dig.
tänk om man bara kunde få lite ovillkorlig kärlek liksom. precis när man behöver det. bli skedad och luktad i nacken typ. det vore fint.
Anonym: Det är läskigt, men fint, att folk känner igen sig så väl i mina ord... Framförallt är det en drivkraft, att jag känner att det verkligen BETYDER och GER någonting att jag delar med mig av allt som dräller där inne i skallen. För jag vet (under mina bra dagar och nätter), att jag inte är ensam med sådana här tankar, och jag vill att folk som du skall veta detsamma...
esther linnea: Jo tack, det vore väl inte direkt pjåkigt... Bussresa till en baltstat kanske vore något, hmm? En del ryska grabbar är ju rätt fräscha (om de får ta ett bad först).
du ska få en puss på halsen av mig nästa gång vi ses, linnea!
Åh, mer musiktips vore roligt. Det vore så trevligt att veta hurdan musiksmak du har!
Hermano, vet du vad jag vet? Att hjältar inte alltid måste le.
Skicka en kommentar