We are the pixels on a screen and we feel nothing

Idag har jag legat i timmar i sängen och gråtit, skakat, haft sådan ångest så jag bokstavligen trott att jag skall kräkas av det. Ont i magen och gråt, gråt, gråt. Vidrigt stark självskadeabstinens, huvudet fullt med malande, mörka, skitiga, äckliga, sjuka tankar- både personliga och mer ”allmänna”. FEL FEL FEL FEL FEL, skriker det inuti, och jag känner mig som En Dålig Människa. Ond. Inte värd att må bra. Inte värd att andas knappt. Henrik var här sedan kvällen innan och försökte väl få igång mig lite, spela kort eller prata eller vad som helst. Jag mest bara låg och suckade och grät och ville skada mig själv, blev rädd, grät mer, bet ihop, svalde gråten, sköt undan de värsta tankarna för en liten stund, de smög till tillbaka igen och så gick allt runt runt runt. Tycker att det är jobbigt ha folk hos mig när jag mår så ruttet, även om de bara vill mig väl, jag blir som ett djur som vill dra sig undan från flocken för att få dö ifred och inte störa ordningen.
Imorgon bitti skall jag till kuratorn/psykoterapeuten Eva på PMG igen, det känns skönt. Kanske är det därför jag stått ut idag, inte fallit för trycket, för tro mig när jag säger att det varit ett djävla tryck... Det ÄR ett djävla tryck, men jag kämpar emot för jag skall ju faktiskt till psyk så snart och kanske har hon ett ess i rockärmen åt mig redan imorgon, som typ en läkartid någon gång snart. Min depression ger ju inte med sig, jag får svår ångest och oro flera gånger i veckan, känner mig nervös och svag och allt det där jag skrivit om den senaste tiden, och nu är det ändå sex veckor sedan jag satte ut Lyrica helt och hållet. Jag har kvar kartor med gamla 10 mg Sobril i medicinskåpet, men jag tar dem inte, för de hjälper inte. Jag önskar att jag hade något som hjälpte när jag får sådana hårda dippar, när jag faller handlöst ner i ett mörkt hål och bara vill skrika, men nu har jag tyvärr inte det och då måste jag stå ut på något annat sätt. Tough shit, men jag lever ju uppenbarligen ändå och får bita ihop tills käkarna knakar.

På torsdag får jag inte må dåligt, det platsar inte i schemat. Har planerat att åka till Alingsås då, blir dum i huvudet av att bara gå här hemma mellan datorn och TV:n varvat med hundpromenader och lågkvalitativ sömn. Måste försöka bryta min isolering, försöka att inte vara så pessimistisk och skriva ner mig själv och gå ner mig längre i den osjälvständiga djävla syltan jag klafsar runt i. Jag saknar mina vänner i min gamla hemstad och jag skäms för att jag varit där och hälsat på så få gånger sedan jag flyttade till Göteborg.
Tror förresten nästan att jag MÅSTE börja praktisera/arbetsträna till hösten, jag är rädd att mista förståndet annars. På riktigt. Kommer bli tokig, per definition galen, om jag inte kommer ur den här sjukskrivningen snart. Jag blir så fruktansvärt ledsen när det känns som att mitt liv redan är utstakat, att jag föll redan på startskottet och att det här är allt som kan bli om jag inte reser mig snart. Jag känner mig enormt misslyckad som i hela mitt vuxna liv inte gjort något annat än att leva som sjukskriven och vara ett psykfall, ni skulle bara veta.

Nu är jag trött, sådär som man blir när man gråtit väldigt mycket, man blir liksom utmattad av att producera så mycket tårar. Lyckades orka ut på en liten promenad förut tillsammans med Marlene, Rebekah och Hilda så Tetris fick rasta av sig lite i hagen ändå, får så dåligt samvete när jag är såhär svag och inte orkar gå ut så mycket som jag borde med hunden eller visa henne min uppskattning av hennes sällskap ordentligt. Mår illa, skall ta en dusch och sedan läsa i ”Det osynliga barnet” och sedan sova.