We are the pixels on a screen and we feel nothing

Vilade en stund förut efter att jag färgat håret, halvsov i trekvart och sedan började jag må illa. Väldigt illa. Kändes som att något skulle brista inuti mig, som att jag skulle tappa förståndet, tryckande ångest och fysiskt illamående. "Nu kommer det klicka till, jag kommer bli galen nu, tokig på riktigt!". Panik. Kunde inte samla ihop mig ens en timme efter att jag tagit mig upp ur sängen, bara grät och punkterades av självmordstankar. I brist på annat att ta till fick jag ringa mamma, även om jag visste att hon gått och lagt sig och skall jobba imorgon. Hon tröstar så bra. Finns alltid där. Jag var helt täppt av snor och tårar och andades hackigt och var liten på rösten, men hon fick mig att orka en kväll till, en natt till.
Tänk om jag är depressiv kroniker? Mina humörsvängningar som jag haft sedan jag var barn kan jag acceptera som kroniska, även om de är jobbiga och förstör mycket för mig så kan jag till viss del hantera dem och stå ut med dem. Men den här depressionen... Den vill ju aldrig läka ut. Mina depressioner brukar hålla i sig allt från några veckor till kanske två-tre månader annars, nu har jag varit depressiv sedan jul och innan dess mådde jag inte bra heller. Har inte funkat riktigt bra på ett år när jag tänker efter, förra sommaren var inte okej. Och jag har inga mediciner, jag har ingen läkare, jag har bara en klemig kurator som vill att vi skall rita upp släktträd fastän det inte finns några dysfunktioner i min familj och som inte fattar vad jag säger. Jag är så trött på att uppfyllas av känslan av att jag inte orkar leva, att det blir allt svårare att motivera mig själv till att upprätthålla den här fasaden och fortsätta försöka. Jag känner mig så fruktansvärt misslyckad.
Mamma sa att det har ju varit mycket nu, att jag går sönder av stress. Att det blir ju såhär, då. Och ja, jo, det har varit lite mycket nu. Jag känner mig splittrad och osäker. Vissa människor kan inte förstå hur man kan vara stressad när man inte GÖR något, när man bara går hemma och är sjukskriven år ut och år in. Till dem kan jag bara säga: välkommen att ta över min stress inuti, den som närs av precis allt och ingenting, och försök att få den att gå ihop med understimulans och att försöka fungera i samhället utan att tappa förståndet. Det är lite som när folk har svårt att förstå att jag som är så socialt kompetent kan vara så asocial; bara för att jag är "bra" på att ta människor så betyder det inte att jag tycker om det.
Mamma sa än en gång att vi borde försöka ordna privat vård åt mig. Jag måste få hjälp, och jag får ingen hjälp från annat håll nu även fast jag tiggt i ett år.

Längtar tills jag åker med Tetris och mina föräldrar till Öland om två veckor, jag vet att det kommer kännas bättre där. Jag längtar efter att gå i bygatan med Lovis, att klappa hästar, att träffa min bror och hans fästmö, att gå runt och skräpa i trädgården och hjälpa mamma måla tak. Bara vara.