We are the pixels on a screen and we feel nothing

Min första tanke när jag vaknade ur halvslummern imorses av att mobilen pep och sa åt mig att gå upp, var att jag orkar inte leva, att jag vill ge upp, att jag vill att det skall ta slut. Som Ann Heberlein beskriver det så klockrent i titeln till sin väldigt bra bok; "Jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva". Det är känslan jag bär när jag blir som mest depressiv, jag är rädd för döden, jätterädd, men livet är ännu mer skrämmande. Tog mig upp ur sängen i alla fall, tog ut Tetris så hon fick kissa, åkte sedan till PMG för att träffa kuratorn Eva för första gången. Jag har aldrig varit på den mottagningen förut, den var mycket större än jag trodde. Den hade fem väntrum, det är många.
Fick komma in på hennes rum direkt, vi satte oss och efter bara någon minut grät jag. Hon visste inte mer om mig än det som stod på remissen från borderlineenheten på Hisingen, där det var skrivet att jag hade mognat och utvecklats och tagit till mig terapi och inte längre uppfyllde tillräckligt med kriterier för en borderlinediagnos, men att de tycker att jag ändå bör ha stödsamtal, att jag är depressiv, har dålig självkänsla och är mycket stresskänslig, att jag är fobisk och att någon slags verksamhet några dagar i veckan vore bra för mig. Eva var lugn och snäll och antecknade allt jag sa, frågade lite om min bakgrund och vad jag vill ha hjälp med. Jag AVSKYR när de ställer frågan "vad förväntar du dig av oss, vad förväntar du dig härifrån?". Det låter som att det rör sig om ett djävla smörgåsbord, som om jag kan be och bestämma om att si och sådan terapi vill jag ha, och den och den doktorn, och de och de pillren, och hej och hå. Jag hatar att förvänta mig saker, det slår direkt över till ångest, för förväntan leder så lätt till besvikelse. Så jag sa att jag gärna vill ha någon att gå och prata med, få stöd från, någon som kan resonera med mig och hjälpa mig bryta jobbiga tankegångar innan de bryter ner mig. Att jag vill träffa en läkare, eftersom jag inte gjort det på så väldigt länge, för jag mår djävligt dåligt och kanske är det medicinskt. Jag berättade om yrseln, ångesten, magkatarren, stressen, att jag fått åka till vårdcentralen, om mina tankar på att skada mig själv och att jag inte orkar leva när det är som svartast, att det börjar gå ut över mina relationer och att jag har svårt att se lust och äkta glädje.
Jag pratade och pratade och pratade, hon skrev sida upp och sida ner i kollegieblocket och hade svårt att hänga med. Hon sa att vanligtvis brukar man ha två eller kanske tre samtal med patienten innan fallet tas upp med behandlingsteamet, när det skall bestämmas om man behöver hjälp och i så fall vilken och om de skall stå för den, men hon fick så mycket redan nu att det räckte. Jag grät och snoret och tårarna droppade ner på kläderna, mina fula, fula mjukiskläder fulla med damm och hundhår, jag orkade inte ens skämmas över hur ful jag var. Jag tror hon såg hur ledsen jag faktiskt verkligen är, jag berättade om att jag är duktig på att hålla masken och att stå emot jobbiga impulser, men att det blir svårare och svårare hela tiden.
Jag fick en ny tid nästa tisdag, det kändes bra. Grät fortfarande när vi skakat hand och sagt hejdå, när jag gick i korridoren förbi alla väntrum med folk som kunde se mig och hur ful jag är. Fick gå in på en toalett och badda ansiktet med kallt vatten för att svullnaden och rodnaden skulle gå ner lite, såg inte klok ut. Sedan gick jag till Coop och handlade lite mat, det gick bra men när jag satte mig på vagnen igen började jag gråta lite igen. Sedan grät och grät och grät jag tills jag gick och lade mig för att vila ett par timmar för att orka med kvällens danslektion.

Det är så mycket som är så fult och gör så ont, inte bara i mig utan i hela världen. Den som aldrig varit deprimerad, och då menar jag inte lite deppig och vinterhängig och gråtig, utan verkligen DEPRESSIV, har nog svårt att förstå hur det är. Logiskt sett vet jag att det finns många anledningar att älska världen och att vilja leva, men känslorna skriker högst och de får alltid rätt. Det är som att se allting genom ett kallt, mörkgrått filter. Allt är negativt, dåligt, fult, svårt, kantigt, smärtsamt, förljuget, äckligt, falskt, illa, ruttet, hopplöst. Allt målas svart, svart och klibbigt och kvävande som ett oljeutsläpp. När jag är depressiv minns jag inte heller hur det är att inte vara depressiv, det finns liksom ingen början och inget slut på eländet som jag kan relatera till eller sträva mot. Men som jag sa till Eva: jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte. Jag kan inte se så långt framför mig i tiden, men jag vet att jag inte vill vara depressiv i sommar och jag vet att jag inte kan fortsätta att bara gå hemma och sitta och stirra in i en datorskärm eller en TV hela dagarna och kalla det mitt liv. Det går inte. Jag vill kunna skratta utan att få dåligt samvete, jag vill tycka om mig själv och andra, jag vill se mening i saker och ting och våga känna att ingenting skulle bli bättre om jag försvann. Jag har uppenbarligen klarat mig ur depressioner förr, jag har för helvete varit depressiv sedan puberteten... Men det är svårt att hitta tillbaka till den kraften när man är mitt uppe i skiten. Jag vill hitta ut nu innan jag irrar bort mig ordentligt. Vänta på mig så länge.



The lights go on
the lights go off
when things don't feel right
I lie down like a tired dog
licking his wounds in the shade

When I feel alive
I try to imagine a careless life
a scenic world where the sunsets are all
breathtaking

Tog mig till danslektionen sedan också, jag var väldigt trött men det gick bra ändå. Kände mig inte riktigt närvarande, men orkade ändå hänga med rätt bra. Eftersom träningen gick bra och den fick mig att känna mig duktig och att jag gjort något av dagen, fick jag en humörsvängning uppåt och det tackar jag för. Det är så lustigt det där med humöret, ena stunden ligger jag orolig och ledsen och tänker på döden och livet och grubblar sönder mig själv, i nästa skuttar jag runt och provar kläder och trallar på Greasesoundtracket och vill träffa kompisar och känner mig sprudlande. Djävla sepehjärna.