We are the pixels on a screen and we feel nothing

Scar tissue that I wish you saw
Sarcastic mister know it all
Close your eyes and I’ll kiss you, cause
with the birds I’ll share this lonely view

Hur gör man, när man inte kan förstå hur känslor skall tas in, bearbetas och uttryckas utan att alltsammans bara blir pannkaka? Hur blir det, när man trots år av kamp i terapi och felsökning inombords sedan barnsben likt förbannat inte kan uppleva känslor, positiva som negativa, utan att det gör ont och känns sjukligt för det mesta? Hur gör man för att slippa hamna i kläm mellan att stå ut och att stå still?
Det är som att jag blivit tilldelad ett antal fantastiska verktyg, men inte vet hur de skall användas, så jag hugger dem genom tinningarna och revbenen för jag vet inte bättre. För att jag är en känslomässig idiot. Jag äter kakan och spyr upp den, lägger om mina sår samtidigt som jag karvar fram nya.