We are the pixels on a screen and we feel nothing

När jag satt i behandlingsrummet på PMG idag lyckades jag vara mer samlad än sist, jag grät inte lika mycket och det kändes som att jag stod upp för mig själv lite mer och inte bara satt där och var förtvivlad. Jag berättade att jag mår fortfarande väldigt dåligt och att det börjar förstöra relationer för mig, att jag har allt svårare att stå emot allt som känns så hemskt tungt. Det blir allt svårare för mig att hålla masken, all skit börjar pysa ut mellan sömmarna. Jag sa att jag inte vill ha det såhär, att jag vill bryta sjukskrivningen så snart det bara går, att jag vill göra mer av mitt liv, komma igång med något. Hela min idé med att flytta från Alingsås till Göteborg var ju att jag skulle få ett nytt, större utrymme för att utvecklas och göra framsteg, men tji fick jag…! Jag har bara blivit sämre, rasat många steg tillbaka. Berättade för terapeuten att det har blivit så alldeles för många gånger, att även om jag kanske någon jäkla gång får träffa en doktor som vill kolla upp något eller sätta mig på en medicin, så följs det sedan nästan aldrig upp. Samma sak har hittills gällt när jag vid ett fåtal tillfällen haft möten med Försäkringskassan om att göra något åt min situation, till exempel för ett år sedan när jag skulle testa att vara på ett hunddagis men det inte fungerade och jag valde att sluta. Hände något efter det? Nej. Och när jag för ungefär ett och ett halvt år sedan åkte till Borås och gjorde EEG för att kolla upp grejer med min hjärna, var det då någon som fick de provresultaten och pratade med mig och sa om de hittat eller inte hittat något? Nej. När jag i augusti kom till akutpsyk i Borås och låg inne över natten och fick träffa någon jourläkare som satte mig på 150 mg Lyrica, var det någon som följde upp det? Nej. När jag ville ha hjälp att sätta ut Lyrica och be om råd och stöd, fanns det någon som tog emot mig? Nej. Finns många fler liknande exempel, vet inte hur det är rent allmänt men i mitt fall är det snarare regel än undantag att ingenting följs upp vidare ordentligt. Enda gången jag känt att min behandling varit väl sammansatt var på Solhem i Borås, men där fick jag ju sluta mot min vilja för att min psykolog bytte jobb och avdelningen hade nedskärningar. I och med att jag har ett svajig mående och lider av osjälvständig personlighetsstörning så MÅSTE jag ha uppföljning och kontinuitet i min behandling, det är bara att titta på mönstret i mina journaler: går jag regelbundet på psyk och har en bra kontakt, så mår jag bättre, släpper de iväg mig för tidigt eller jag hamnar ensam mellan två behandlingar (som nu) och tiden går… då faller jag tillbaka, då rasar alla mätare ner på noll och jag måste börja om från början. Det har gått åtta år sedan jag började gå på psyk, och uppenbarligen mår jag fortfarande inte bra. Kanske inte är så konstigt att jag vill ge upp och lämna in ibland med en sådan historik och utveckling.
Terapeuten frågade också om jag kunde skriva under ett papper så att mottagningen hade rätt att hämta mina gamla journaler inför ett läkarbesök. Givetvis får de det, blev dock lite trött när hon sa ”ja vi tänkte plocka in dina journaler från BUP i Borås”. Ursäkta, men jag kommer inte ens från Borås, och BUP har jag inte gått på sedan jag var… 17? Jag skrev hur som helst upp alla ställen där journalföring på mig finns; BUP Alingsås, barn- och ungdomshabiliteringen i Alingsås, psyk ÖVM i Alingsås, Solhem i Borås, slutenvården i Borås, psyk ÖVM i Vårgårda och PBV på Hisingen. Jag fick veta att jag kommer bli kallad till en läkare i augusti. AUGUSTI. Det kan alltså röra sig om tre månaders ytterligare väntan, jag har redan väntat i ett år. ETT ÅR! Läkarbesök i augusti kan innebära att jag får gå hela sommaren och må skit och vara depressiv och ha mina yrselattacker och ett stort lass med ångest att bära runt på, och det vägrar jag. Verkar som att jag blir tvungen med att åka till psykakuten i alla fall, eller ställa till en scen, eller både och. Jag vill inte verka bortskämd, men jag tycker att det är väldigt dåligt att jag inte fått möjligheten att träffa en läkare gällande mitt psykiska illamående, fast jag bett om det och försökt ordna det på flera olika mottagningar, sedan ett år tillbaka. Det känns inte okej. Har fem tider inbokade hos terapeuten dock.

Och just ja, angående psykakuten… Femte maj stängdes psykakuten på Sahlgrenska sjukhuset ned. För ett drygt år sedan stängdes psykakuten i Mölndal ner. Kvar finns nu bara psykakuten på Östra. En artikel om detta publicerades i Göteborgs-Posten måndagen den tredje maj, där de berättar om nedrustningen av psykvården i Göteborg. Förutom att två av tre akutmottagningar tagits bort så skall de även skära ner på öppenvården och slussa över patienter från psykiatriska öppenvårdsmottagningar till vanliga vårdcentraler. Enda undantaget är de patienter som är bipolära eller har psykotiska besvär (jag gissar på att det är för att de här patientgrupperna kan vara farligare än andra, helt enkelt för att de ofta syns och hörs mer/på ett annat sätt än exempelvis än depressiv patient) och BUP kommer inte heller läggas inom primärvården. ”Enligt ansvariga chefer sker flytten till Östra främst för att skapa bättre vårdmiljö och ökad patientsäkerhet”, står det, men personer som arbetar inom psykiatrin där som GP pratat med berättar att de är skeptiska och oroliga och mår dåligt över den här förändringen och tror att det är ekonomin som styr och att risken för sämre vård är stor, att omstruktureringen går för snabbt. Och ja, man behöver ju inte vara raketforskare för att räkna ut att det kan få konsekvenser… Jag väntar bara på löpsedlarna ”Hur kunde det hända? Psyksjuk högg ner dagisbarn” eller ”Självmord ökar och missbruk blir allt mer utbrett”. Som det står i en biartikel längre ned på sidan, där en depressiv kvinna berättar om sin erfarenhet av psykiatrin och hennes tankar kring nedrustningen; ”Det kan nog bli väldigt stökigt på en så stor psykiatrisk akutmottagning, tror Nina Ahlzén, som befarar att många kan komma att dra sig för att åka till Östra.”. Det är inte direkt roligt att vara bland folk alls när man mår riktigt psykiskt dåligt, så dåligt att man måste söka hjälp, och det blir inte mindre jobbigt om man får sitta många, många timmar i ett väntrum med ett gäng andra personer som också mår fördjävligt. Det har hänt att jag fått sitta åtta timmar i väntrummet på psykakuten i Borås i väntan på hjälp, jag är inte sugen på en repris av det på Östra. Men vad skall man göra? Ifjol åkte en man hem från Sahlgrenskas psykakut och tog livet av sig eftersom väntetiden var så lång när han sökte hjälp där.

Det läggs pengar på att bygga bättre stängsel längs gångbanan vid Angeredsbron för att psykiskt illamående skall få svårare att ta sitt liv där, men vore det inte bättre om den preventionen fanns lite tidigare, lite närmare, lite längre från den sista avgrunden? Vart i helvete är det här samhället på väg?
Om jag orkar kommer jag i nästa vecka åka och sätta mig på Östra och vägra gå därifrån förrän jag fått träffat en läkare med ögon och öron i skallen. Jag för redan ett krig inom mig själv, men jag måste fortsätta orka ta striden mot vården också. Phew.