We are the pixels on a screen and we feel nothing

Det bara högg till bakom vänstra bröstet, jag pep aj och oj. Tryck över bröstkorgen, känns tungt att andas. Bra att ha en mamma som svarar i telefon klockan tre på natten och säger att det är nog bara magen som djävlas. Hade jag varit hemma hade jag kunnat ta någon tablett som farbror doktorn prackat på mig tidigare, men jag vill inte ha medicin. Jag vill veta vad som är fel där inne. Magkatarr vet jag att jag har då och då, men de gånger jag hamnat akut på sjukhus med svåra buksmärtor och läkarna inte kunde hitta problemet då...? Inget fel på blindtarmen, inget fel på livmodern och de övriga brudartiklarna. Med tanke på hur jag ätit (och har gjort så länge jag kan minnas i princip) så misstänker jag att min mage helt enkelt är smått suicid. Från matstrupen till arslet; game over.
Minns att jag hade sådana här smärtor redan som barn, men då trodde jag att huggen berodde på alveoler som sprängdes... Så jag höll andan.

I övrigt hoppas jag kunna somna snart, har en bra dag bakom mig med sol och bad, hundbus, hallonsaft och biobesök. Vill slippa de djävla drömmarna som kommer nästan varje natt och river upp allt jobbigt som jag tänker bort när jag är vaken. Eventuella magsår kan jag nog hantera med en knyck på nacken och en näve piller, men såren som sitter djupare in är svårare att läka. ”Kan du inte bara släppa det?”, har många undrat. Svaret är nej, jag kan inte släppa det. Jag vill, men jag kan inte. Jag måste följa alla trådar så långt det går, reda ut knutarna och nysta upp innan jag kan få sova gott. Måste få renstädat i skallen.
Det har gått månader, men trådarna ringlar sig kring vristerna på mig ändå. Trådarna som var Mitt Snöre.