Idag är en sådan dag då jag saknar människan som lämnat tydligast spår i mig. Han som jag älskade för mycket och för länge, som jag fick lämna för att inte dö. Han som bröt ner mig till små, små flingor av nonsens och sopade in mig under sin säng där han sjöng tröstevisor för mig. Han som bakom hinnan av droger hade världens vackraste ögon, och jag smälte så många gånger under hans hasselblick...
Han som fick mig att kräkas av ångest, gråta mig till sömns, sarga min hud, sjunka ner på golvet, sjunka genom golvet. Han som aldrig var min.
Jag minns så satans helvetes djävla skitmycket. Jag minns hur han skrattade när han menade det, och när han inte menade det. Jag minns hur han skrattade med mig, och hur han skrattade åt mig. Hur han luktade, hur han rörde sig, hur han smakade. Hur små glimtar av någonting fint lös igenom ibland, letade sig förbi hans pansar av det där som jag nog aldrig kommer förstå.
Han var så djävla svår, jag ville att han skulle vara värd det. Värd allt besvär, alla tårar, all tid, alla ord. Hur det blev med den saken får jag aldrig veta, för han är historia nu. Just nu romantiserar jag bara och minns mest bara det futtiga fina som fanns, låtsas inte om några helvetesgap. Även om han inte var bra för mig så var han nog ändå den som får skrivas med ett stort H.
Are you happy with yourself?
Put the book back on the shelf.
(Det tyngsta är att en olycka sällan kommer ensam. Vi snackar dominoeffekt, seriekrockar, masspsykos. Han är inte den enda som trängt in i mig och punkterat. Jag måste nog skaffa en större bokhylla.)
1 kommentar:
jag kan hjälpa dig bygga en!
Skicka en kommentar