Grät nästan hos psykologen idag, det var länge sedan sist. Lyckades hålla tillbaka dock, undvek hans blick och skavde runt i fåtöljen istället. Jag blev bara så ledsen när jag sa att jag känner mig hopplös, som i att det känns som att jag inte har något hopp. Ingenting att hoppas på. Visst, jag lever och sover och äter och skiter och dagarna går, men jag kommer ju ingenstans. Jag finns, och jag vet när det är lämpligt att skratta eller vinka, men inte så mycket mer än så. Det känns som att jag inte har åstadkommit något med mitt liv... Aningen deprimerande.
Om en vecka är jag i Stockholm, åker dit på söndag och hem på tisdag. Det har äntligen löst sig med hundvakt (mamma och Johannes), så Tetris slipper åka med. Emil ringde just och undrade om och när jag kommer upp, blir till att bo hos honom ute i Hallonbergen. Försöker luska fram något lite snofsigt att ha på mig på premiären för Bernys dokumentär också, vore rätt skönt att bryta mitt nuvarande mönster av mjukisbyxor, svettiga luvtröjor och dålig hy.
Imorgon kommer Anna från SR hit vid klockan tolv. Jag skall diska, tvätta håret, bädda sängen och baka en paj tills dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar