We are the pixels on a screen and we feel nothing

Otur att mina djävla fittgrannar på våningen ovanför sysslade med att gapa, skrika, slå i dörrar, springa i trapphuset, slamra med grejer och spela hög musik fram till halvfyratiden inatt. Tur att Stilnoct får mig att känna mig utvilad ändå. Genom rullgardinen anas blå himmel och solljus, tar det som ett gott tecken och tänker att Stockholmsbesöket kommer gå bra.