"Vad gör man med en snäcka, om man ej får visa den?" står det i knyttetboken och det är nog väldigt sant... Känns som att det mesta jag har är fina saker undangömda i skåp som ingen ändå ser, och vad är meningen då? När dagen är slut ligger jag ändå ENSAM i sängen med huvudet fullt av borderline. Hur fina kläder jag än bär finns där alltid fickor stora nog att lägga svarta stenar i. Ju bredare jag ler desto värre blir huvudvärken; ju längre jag rör mig från nollpunkten desto mer vilsen blir jag. (Kvittar väl ändå. Det syns ju knappt utanpå nuförtiden. Inget blod, inga tårar, inga ljudliga sammanbrott, knappt några tabletter i dosetten... Syns inte- finns inte.)
Kanske är jag bara menad att sitta i mitt gömsle och svälja ljusgrå rök.
1 kommentar:
du kanske är en snäcka. någon dag kommer världen vara redo för dig och undra hur de inte kunde se. jag bara vet! / kram från en anna
Skicka en kommentar