Helgen var brokig, men bra i det stora hela. Höll på att få dåndimpen i lördags av tristess, satt hemma och rökte, käkade piller och lyssnade på CK, tvättade och skuttade runt om vartannat. Efter mycket om och men hamnade jag på krogen ändå, gick bort till Tallhyddan vid elvasnåret och mötte upp Johannes. Lurade mig förbi inträdet, fick mig en gratisfylla (Jägershots är småfarligt), dansade, hånglade och spelade kort. Mitt leende glänste ikapp med min ljusblå ögonskugga och även om Alingsås bara är Alingsås så blir det vad man gör det till. Ibland är man inte mer än människa och kan känna kort men ack så skön tillfredsställelse av alkohol, bas i golvet, händer på sin kropp, dämpad belysning och sorl.
I söndags träffade jag Karin och lill-Robin hemma hos Lena en sväng, vi gick och köpte en mango till Mikel och Dorna som skall till Peru och någonstans vid utgången på Ica ringde mobilen. Det var Kim. Oväntat, men jag tvekade inte att svara och skötte mig väldigt bra. Det var många månader sedan jag hörde skånska. Pratade i en och en halv timma, hoppas att det gav något... För en ursäkt är bara giltig om den leder till förändring; om boten för alla felen är mer än ett "förlåt". Jag finner mig inte i vad som helst, och jag glömmer ALDRIG, men jag är ändå en förbaskat djävla fantastisk människa när det gäller att vända andra kinden till. Jesus is my homeboy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar