We are the pixels on a screen and we feel nothing

Stockholm var bra. Tunnelbanestationen där Emil bor, Näckrosen, är en av de finaste jag sett hittills, och han hade ett roligt fönster mellan köket och sovrummet. Försökte övertala honom på fyllan att slänga sig genom det, men utan framgång. Gick på stan med Berny och åt ljuvlig paj, gick på stan ensam, stötte på en jättesöt tjej som tillhör samma agentur som jag gjorde (hon kände igen mig fastän jag var rejält sunkig och långt ifrån misstänkt modellsnygg), köpte mitt livs första pumps, hälsade på min bror. Stressade halvt ihjäl mig när jag skulle till premiären men lyckades få en taxi, och det var en trevlig kväll bland gott folk. Berny var jättevacker i en specialdesignad klänning, gratis vin och snacks, filmen var djävligt bra och jag fick andas lugnt genom näsan för att inte gråta bort min omsorgsfulla sminkning...
Vad mer? Röka gräs, sova sked, träffa några av Bernys trevliga och söta vänner, kolla på bilder från Shanghai som Calle visade mig, gå barfota på natten vid Roslagstull. Träffade varken Charlotta eller Fredrik, tråkigt nog, men det får bli någon annan gång snart. Och mitt hjärta svalde nästan sig självt när min iPod valde att på shuffle spela min och (på sätt och vis) Marcus låt just när tåget passerade Jakobsberg. Tyckte mig se honom i folkmassan ibland, men nej... Han fanns bara i min ögonvrå, liksom inbyggd.

Nu är jag tom. Trött. Mörbultad. Illamående. Hungrig. Låg. Sugen på att skära mig. Suddig. Utpumpad. Vissen. Nu är jag en liten värmesökande missil med ett halvakut fall av superborderline, sådär som jag alltid blir när jag för en gångs skull GJORT något.
Drömde förresten om två tvåbenta vargar förut. En var lite röd.