We are the pixels on a screen and we feel nothing

Så, nu är snart en lång dag vid sin ände. Somnade runt halv sex imorses, vaknade strax innan tio och då var det dags att dra på sig kläderna och gå ut och möta Johannes och West. Hem och bevittna två galna odygspåsar fara runt över hela lägenheten, Tetris som ett vitt streck och West som en liten kanelbrun ångvält. Sminkade mig, fixade håret, plockade iordning, bakade en smulpaj. Vid ganska precis klockan tolv ringde det som väntat på dörren, och när jag öppnade stod Anna Hammarén från Sveriges Radio där med hörlurar över de blonda lockarna och en mikrofon i handen. Vi hälsade (hundarna hälsade mest, förstås) och satte oss sedan i köket och började prata. Det kändes så lätt och naturligt att prata med henne, tänkte knappt alls på bandspelaren som låg på bordet bredvid våra assisetter, bunken med vaniljsås och kaffet. Vi pratade om hur jag mått och hur jag mår, min behandling, varför jag blev som jag blev och hur det gick som det gick för mig. Varför jag tror att så många unga mår så dåligt dessa dagar, hur det kanske kan avstyras, vad jag tror om min egen framtid. Jag fick beröm för pajen och mitt hem, och efter drygt två timmar skildes vi åt på parkeringen. Får se om materialet behöver kompletteras så att vi får ses igen, men jag tror att jag lyckades att inte släppa ut några grodor från munnen.
Blev väldigt trött när hon åkt, sa till hundarna att lugna ner sig och kröp ner i sängen för att vila. Slutade förstås med att jag somnade, vaknade av att mina alltför tajta jeans skavde och kliade och jag var hemskt varm eftersom både Tetris och West envisades med att ligga på/bredvid mig i min nittiosäng. Får se hur det går inatt med hundarna, skall ha lillskrutten till lunch imorgon eftersom Johannes jobbar dygn. Funderar på att muta dem med varsitt tuggben snart, förutsatt West kan hålla sig ifrån att svälja det helt (hans gap är lika brett som det är glupskt).
Ära vare gud i höjden, detta har jag gjort i slöjden... och därmed får det räcka för nu.