(Anteckning till mig själv: är jag kanske glutenallergiker? Saken borde undersökas!)
Idag har jag registrerat mig på studera.nu, så att jag kan anmäla mig till en kurs på universitetet som jag vill läsa till våren. Sista anmälningsdatum är femtonde oktober, så innan dess vore det ju bra om Försäkringskassan kunde ge mig klartecken och ta sig lite tid att en gång för alla berätta om mina rättigheter och skyldigheter när jag går på aktivitetsbidrag. En annan bra grej vore om den där psykmottagningen på Hisingen, som jag tydligen är remitterad till, kunde höra av sig och kanske ge mig en tid att prata med någon lämplig människa så att vi kan arbeta ut en behandlingsplan. Som det är nu har jag ingen ansvarig läkare, ingen kontaktperson vare sig på psyk eller hos Försäkringskassan, jag sitter mellan två stolar och då jag av erfarenhet vet hur svårt det kan vara att få sådana här saker uppklarade blir jag trött och får huvudvärk bara av att tänka på det...
Folk som är som personen som skrev den där elaka kommentaren till mig igår vet uppenbarligen inte hur det är att leva som långtidssjukskriven, hur det är att ha satts ur systemet innan man ens kommit in i det. Jag sjukskrevs när jag var nitton år, inte ens ett år efter att jag tagit studenten. Jag fick avbryta en pågående yrkesutbildning som jag försökte orka med att klara av men bröt istället ihop totalt, jag hade klippkort på akuten och var inlagd inom såväl somatisk akutvård som psykiatrisk slutenvård ett flertal gånger det och efterföljande år. Ångesten jag burit inom mig under hela mina tonår hade vuxit som en stor, kall snöboll inom mig och 2005 rasade allt som en lavin. Jag hade aldrig haft ett arbete, varit självförsörjande, aldrig större ”inkomst” än studiebidrag eller socialbidrag. Det har jag fortfarande inte. Nu har jag gått i terapi som hjälpt mig, men även om jag lärt mig otroligt mycket och fått verktygen att hantera min ångest så FÖRSVINNER inte mina spöken, mina ärr, min ångest, mina nojor, min inre stress som gör att jag får svårt att fungera. Bara för att man vet varför det gör ont, och att det är okej att ha ont, så upphör ju inte smärtan. Bara för att JAG vet vad som fungerar för mig så vet ju inte alla andra i hela världen det, och just därför har jag svårt att komma tillbaka in i maskineriet. Det finns alldeles för många okunniga människor där ute som inte vill se mig som något annat än en svag, bortskämd, lat tjej som inte är värd ens att ha fint hemma eller unna mig att köpa en djävla tröja. Är det konstigt att jag nojar då? Är jag en sämre människa för att jag är rädd för att misslyckas, för att bli dömd?
Vad är grejen med att ha en föreställning om att det skulle vara något positivt eller lyxigt att gå hemma hela djävla dagarna och leva på bidrag? Det är ju till att börja med inte direkt stora slantar som rullar in på kontot en gång i månaden, haha. Och hur njutbart och roligt kan det dessutom tänkas vara att känna sig obehövd, värdelös, utanför, att bli understimulerad, bli hospitaliserad, gå ensam mest hela tiden och förlora vardagsstruktur och naturliga sociala kontakter, märka hur tiden flyger iväg och helt plötsligt har det gått fyra och ett halvt år sedan man togs ur systemet och man är fortfarande kvar där utanför...? Känna sig maktlös över sitt eget liv, vara beroende av andra hela tiden? I en rådande byråkrati och med en svårt haltande psykiatrisk vård i det här landet så är det faktiskt inte bara upp till mig att ”skärpa mig och skaffa ett jobb”. Saker är inte så enkla. Hur platt en pannkaka än kan se ut så har den ALLTID två sidor.
Tro mig; jag vill mer med mitt liv än såhär. Jag önskar att jag inte hade en känslomässig störning, att jag inte drabbades av depressioner, att jag inte hade ätstörningar, att jag inte led av ångest eller panikångest och att min stresströskel var så löjligt låg. Jag önskar att det kom en prins i skinande rustning på vit häst som älskade mig för den skeva lilla brud jag är och räddade mig från det här träsket och galopperade iväg med mig i solnedgången, men...
Så. Jag hoppas det kanske kan komma lite medvind nu. Att jag kan våga sätta upp lite större mål än att orka sköta hushållssysslor, ta hand om min hund, inte skada mig själv och försöka behålla min självrespekt. Att Försäkringskassan och psyk kan sätta igång ett samarbete med mig, och varandra. Att jag kan få komma loss. Komma in.
Håll tummarna.
2 kommentarer:
Jag känner igen mig i vartenda ord som du skrivit i detta inlägg. Sju år, och räknande. Och folk tror att man väljer att vara sjukskriven för att det är bekvämt eller något annat skit. Man försöker göra något och vara social, och så får man frågan "Jaha, och vad jobbar du med då?", försöker låta bli att skämmas men befläckas av nedlåtande blickar när man berättar att man är sjukskriven. Som om det är egenvalt.
Jo tjena, jag trivs jättebra med att vara fattig och understimulerad och dessutom utan några som helst sociala kontakter. Heja livet.
Hoppas verkligen att det löser sig för dig! Jag håller fler tummar än jag har! Kram
Skicka en kommentar