We are the pixels on a screen and we feel nothing

Det är så svårt att skriva. Så enkelt att bara markera allt och radera. Finns väl en tanke bakom det.
Jag är bara så ledsen att det sket sig. Jag låtsas inte om det, men ibland slipper det fram och då sitter jag med det som en stor svart klump i knät och orkar inte skyffla bort det.
Först en gång åt helvete med en person som det kanske aldrig var meningen att det skulle bli något med, fastän det såg så bra ut på papperet. Sedan en annan gång, en andra gång, med en person som det kanske var mening att det skulle bli något med, fastän det inte såg så bra ut på papperet. Två smällar på en sommar är lite mycket till och med för en. Att gå vidare och att komma över är inte riktigt samma sak, eller är det? Jag känner mig öppen, jag kan acceptera att det som gjorts har gjorts, men jag kan ju så fan heller aldrig släppa saker... eller människor. Jag släpar runt på så oändligt mycket gammalt att det inte är att undra på att jag är trött. Att jag undviker folk utanför mitt skallben för att ha tid att umgås med de som finns på insidan. Ältandet och minnena och rundgången som aldrig blir färdig.
Var sak har sin tid, och otid, och det gör ont i mig att jag envisas med att ha så konstant dålig tajming. När är det MIN tid, egentligen? Eller, kanske mer såhär: jag har så fruktansvärt mycket tid över, och jag behöver någon att dela den med. Jag har ett hemskt stort behov att få dela med mig av mig själv, den här bloggen är väl ett exempel på det... Så ja, nej, jag känner mig ganska förvirrad just nu. Vet inte vad jag vill eller behöver eller kan. Sitter inte riktigt ihop. Kropp och själ vill inte samsas om gemensamma mål.
Jag vill så gärna hitta rätt att jag knappt hittar ut, och då är det väldigt svårt att nå fram...

Ryggen värker och jag sjunker ihop ännu mer, in i musiken och mumlar med i orden och tolkar in lite för mycket.

I’m your biggest fan
I’ll follow you until you love me, paparazzi
Baby, there’s no other superstar
You know that I’ll be your paparazzi

(BARA TA MIG OCH HÅLL KVAR SÅ JAG SLIPPER IRRA RUNT, DET BÖRJAR JU BLI HÖST OCH KALLT.)
Färdigsvamlat.