Med lite bensoslö röst och famnen full av tvätt på väg in i torktumlaren sa jag i mobiltelefonen: ”jag har börjat få sådan ångest, mamma”. Och allt kändes grötigt inuti, och jag kunde inte hejda tårarna, och sedan har de runnit i flera timmar. Det hade nog kunnat uppfattas som ganska komiskt om någon sett mig där jag släpade runt mig med skurtrasa och dammsugare, vacklade in i väggar och möbler och grät som ett barn och var tvungen att sätta mig ner ibland för att orka gråta ut den värsta ångesten.
Nu är det rent och fint och jag är så duktig, så duktig, men det är den där gnagande känslan... Ingen hysterisk ångest, men jag kan inte få ro. Någonting där inne river och krafsar med svarta klor och vägrar låta mig vara ifred. Alla ärr av gammalt hjärtekross spänner och ömmar. Jag är aldrig utvilad, alltid på spänn. Nerverna börjar leta sig utåt, lägga sig allt ytligare.
Jag ringde psyk i Vårgårda i torsdags och bad att få prata med min terapeut (som inte är min terapeut längre, egentligen), men hon var upptagen och skulle ringa upp. Hon ringde inte upp. Inte på fredagen heller. Det är så tungt; jag sitter mellan två stolar nu IGEN och vet inte när jag får komma till mottagningen på Hisingen som jag tydligen är remitterad till. Ingen läkare eller sköterska har bemödat sig med att ringa och fråga hur det går med min nya medicin, hur jag mår sedan panikångestattacken från helvetet och inläggningen, hur jag mår nu när jag är färdig med flytten och kommit på plats i min nya hemstad. Så hur mår jag, då? Å ena sidan, den som visas utåt: jag klarar mig bra och det känns som att mina odds bättrats på. Å andra sidan, den dominerande sidan som styr mig inuti:
JAG
MÅR
SKIT.
Gå fort. Le stort.
Det ger väl sig.
1 kommentar:
Jag kan inte säga att jag förstår, eller påstå något hurtigt om ditt mående, men jag vill ändå skicka lite pepp-energi och en kram. Never give up! <3
Skicka en kommentar