We are the pixels on a screen and we feel nothing

To make a mountain of your life
is just a choice
But I never learned enough
to listen to the voice that told me
Always love
Hate will get you every time
Always love
Don’t wait til the finish line

Ångestklumpen i magen är i vägen för att den här kvällen skulle kunnat bli bra. Förstör för mig med sin osynliga tyngd. När tankarna får glida iväg lite blir huden skör som glas och mungiporna tappar fästet, blicken letar tomt efter något som är så långt borta att det inte är värt att hämta. När den snuddar vid fel minnen vill jag göra allt ifrån att högljutt knulla ihjäl mig till att lägga mig hopkurad i ett hörn och bara försvinna bland dammtussar och skuggor.
Jag känner mig så otroligt ensam just nu. Känslan av att ha blivit emotionellt övergiven så många gånger är sorgligt nog starkare än hoppet om att bli upphittad. Så jag gråter, och önskar att jag vore någon annan. Någon som inte tappar masken så lätt. Någon som kunde fått stanna i värmen lite längre.