We are the pixels on a screen and we feel nothing

Förutom IPS är jag diagnostiserad med cyklotymi*. Jag får årligen depressioner och oftast är de årstidsbundna, kommer med höstens mörker och suger livskraften ur mig. Nog för att det är svårt att leva med ett känslomässigt kaos som måste hållas i schack varenda djävla dag (genom tekniker jag lärt mig av många år i terapi samt mediciner), men att tappa känslorna nästan helt och mest bara känna en enda stor sorg... Det är nog värre. Att känna sig tom, meningslös, kall, mekanisk, i värsta fall likgiltig.
Igår började jag gråta när jag insåg att det troligen är så att jag är på väg in i en depression nu, för jag känner liksom att... någonting är på gång. Jag känner allt oftare en ihållande, inre oro, jag grubblar på väldigt stora och svåra frågor (till exempel meningen med livet), känner mig ensam och allt tröttare. Ibland känns det som att jag inte riktigt ”är där”, att jag inte DELTAR. Får svårare att känna mig närvarande, stressar upp mig för dåtid och nutid och hinner inte med att bara finnas just där mittemellan där jag borde vara. Börjar sänka garden för något mörkt och mödosamt, som är bekant men inte välkommet. Kan inte fokusera, kan inte veta vad jag vill eller varthän jag skall, blir lätt kinkig och småsaker blir till stora projekt. Vet inte riktigt vad, eller ATT, jag känner. Osäkerhet. Avsmaken för andra människor, rent allmänt då, börjar växa och det är ett typiskt tecken för att jag har depression på gång. Vill isolera mig, vill inte behöva prestera socialt, vill behöva så lite av andra som möjligt samtidigt som en del av mig skriker efter att bli omhändertagen. Jag vet att det inte kommer vara för evigt och att det kanske inte ens är dags för det att bryta ut än, men det känns ändå... jobbigt. Ja, jobbigt är väl ordet.
Träffade två fina vänner igår, vilket var trevligt på olika sätt, men nu när jag satt på vagnen hem efter några timmar inne i stan så var det något som sjönk in i mig. Tårarna var precis på gränsen att komma ut, molandet i magen blev starkare. Min reflektion i rutan såg sliten ut med ledsna ögon. När jag börjar blir depressiv är det som att dra ner ljusstyrkan på en dimmer, snabbt.
Kanske var det bara en ledsam sång jag lyssnade lite för noggrant till. Kanske är det bara hösten som är på väg och jag saknar värmen som aldrig riktigt kom. Kanske är det bara sommaren som börjar komma ikapp mig med alla sina olösta känslopussel.

(* Från wikipedia: Cyklotymi är en ”mildare” form av bipolär sjukdom, och kan sägas vara denna sjukdoms motsvarighet till dystymi.
Cyklotymi är en form av depression, fast med korta och milda maniliknande inslag som sträcker sig över en längre tid. Den bipolära sjukdomens toppar och dalar förekommer även här, men är inte lika uttalande. Cyklotymi beskrevs redan av de gamla grekerna som ”cyklotom personlighet”.)