Dagarna går, jag glömmer att skriva, jag glömmer det mesta... Virrvarret inuti tar mycket plats nu, kanske beror det på bristen av dagsljus. Känns som att det är trösklar överallt och jag snubblar åt vilket håll jag än försöker gå för mina fötter är fastspikade i marken. Ibland lyser jag upp och blir en liten värmesökande missil, vill skratta och gosa och drömma och pyssla, men oftast ligger jag bara i min egen svett och vill gömma mig. Jag är så spänd att mina käkar smärtar något fruktansvärt till och från, hela jag känns som en glappkontakt... Jag är duktig åt helvete som inte skär, inte bränner, inte river, inte överdoserar, inte plågar, för just nu vill jag fan inte ha med mig själv att göra. Jag känner mig fel fel fel fel fel, som Brasse skulle sagt.
Jag vill inte vara suddig i skallen. Jag vill inte vakna ur mardrömssömn av att jag kissat i sängen. Jag vill inte känna mig hopplös. Jag vill inte vara ful. Jag vill inte pendla mellan likgiltighet och förtvivlan. Jag vill inte skratta ena dagen och gråta den nästa. Jag vill inte vara sorglig.
Det känns som att jag lever ett dubbelliv. Good frames won't save bad paintings.
2 kommentarer:
det känns som jag skulle kunna ha skrivit det här inlägget, kanske inte lika bra, men ändå. för det beskriver verkligen mitt liv. ingen ska behöva må så. du är en fin tjej, önskar att jag kunde hjälpa.. kram
Tack, sötnos. Jag önskar att du slapp känna igen dig i skiten jag skriver om.
Skicka en kommentar