Jag känner mig som mos. I huvudet, i kroppen, i synen. Har legat avdäckad större delen av eftermiddagen och hela kvällen, mått illa, inte orkat tänka. Psykologbesöket mitt på dagen gick bra, även om jag var så trött att jag knappt stod ut när jag åkte dit. Väl inne på Björns rum värmdes hjärnan sakta upp, orden babblades sedan ut i en rasande fart och jag hade svårt att fokusera med blicken. Såg jag Björn i ögonen blev jag yr, jag fastnade mitt i meningar, var inte riktigt där. Han verkade nästan lite orolig, eller brydd kanske är mer ord. Han sa, för första gången, att han har svårt att greppa mig. Han sa att han tycker att det är solklart att jag har emotionellt instabil personlighetsstörning, men att det finns något annat hos mig som han inte kan placera. Han sa att han tycker att det är svårt för det är så svårt att se VARFÖR jag blivit störd, för de flesta borderlinepatienter har trauman bakom sig och den typen av invalidering som kommer med det- men det har inte jag. Jag har inte haft en jobbig uppväxt. Jag har inte blivit misshandlad, våldtagen, mobbad. Jag har inte missbruksproblem, jag har inte svält mig själv, jag har inte upplevt någon svår olycka. Herregud, jad hade inte ens jobbig pubertet och mina föräldrar är ju inte ens skilda! Varför blev jag såhär? Vad var det som knuffade mig över kanten? Vad fan är det för fel på mig, EGENTLIGEN?
Lovis hund har dött. Finaste lilla Nessie. Även fast hon hade så ont i sin lilla lockiga kropp så var hon tydligen glad och viftade på svansen in i det sista. Det finns liksom inte i mitt begrepp att min älskade Indy, som fyller fjorton år om ett par veckor, när som helst faktiskt också kan gå bort. Än mindre att Tetris, mitt allt, också kommer att göra det en dag.
På onsdag skall jag få titta på lägenheten i Kortedala. Knip med tummar och tår å mina vägnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar