We are the pixels on a screen and we feel nothing

Stor förvåning när jag kollade mailen förut; jag har blivit erbjuden visning på en lägenhet. I GÖTEBORG. Kalendervägen i Kortedala, en etta på 32 kvadrat med kokvrå och balkong. Jo jag tackar, jag. Fick inte tag i bovärden när jag ringde för att bestämma tid för visning utan fick lämna ett meddelande, men förhoppningsvis ringer han väl upp mig redan idag... Bråda tider nämligen, för man skall ha tackat ja eller nej innan tisdag och på torsdag är det tillträde till lägenheten. Tänk om den är fin. Tänk om jag får den om jag tackar ja. Tänk om jag plötsligt skulle bo nära Em, Fredrik, Jennie, Lovis, Erik... Om, om, om. Herredjävlar vad glad jag skulle bli då, om jag fick bo sådär bra, då skulle jag inte kunna ha mage till att önska mig några julklappar efter det.

Var ute och kissade Tetris och returnerade ett paket förut, blev så arg när jag såg två glin som stod och kastade glasflaskor mot en husvägg här på gården. Hade jag inte haft famnen full hade jag gått bort till dem och skrämt dem som fan, berättat för dem hur ont det gör för tassar att trampa på glasbitar och hur dyrt det är att gå till veterinären, genomborrat dem med farlig vuxenblick och kanske hytt lite med näven också. Jag gillar verkligen inte barn. De är bara dumma och begriper inte så mycket, de väsnas och klänger och är sällan ens gulliga att titta på. Det här med att barn är charmiga när de säger korkade saker och håller på med sina manipulativa små spel köper jag inte för fem öre, jag blir inte imponerad av att de kan peta sig i näsan och skela samtidigt. Barn är ett folk och blablabla, de flesta är så dryga att de borde vara inlåsta bakom elstängsel.
De verkar vara lite som katter, barnen, att de gillar dem som inte fjäskar för dem utan snarare dissar dem. Barn gillar nästan alltid mig.