Jag är så djävla less. Glömmer alltid av de enkla hemuppgifter som Björn ger mig, fyller aldrig i dagbokskortet... Får dåligt samvete och skäms varje måndag när jag dyker upp på psyk och inte har åstadkommit ett skit under den gångna veckan. Vad skall jag säga om tolv timmar när jag sitter i fåtöljen den här gången?
Jag vet fan inte vad jag håller på med. Vill krypa ur mig själv, skala av mig huden som om den vore en skitig overall. Ful, ful, ful. När insidan och utsidan krisar simultant vill jag bara skrika ”BRYT!” och lämna scenen. När jag är för disträ för att vara givande i sociala sammanhang, när jag avskyr mig själv för mycket att vara ensam... då blir det tungt. Hatar att krocka.
Känner mig bara som en dumfitta som aldrig kan bli nöjd, aldrig tillfreds, egentligen är ju saker och ting ovanligt bra just nu. Eller?
Hittade en text skriven av en tjej som är en ”quiet borderline”, någonting som känns som jag. Hon skrev såhär: I actually wanted to ”kill” myself - not suicidally - it was more like homicidally.
Just så känns det. För jag vill inte ta livet av mig, jag vill bara mörda den där djävla idioten jag ser i spegeln ibland.
Minns när Lena sa att jag är som Emil i Lönneberga när han fastnat i soppskålen, men att soppskålen är mitt eget huvud. Hon hade väldigt rätt.
Jag borde köpa en bettskena.
3 kommentarer:
jag vet inte om det är kommentarer som den här som är relevanta, men jag vill bara säga att du skriver helt otroligt bra.
jag vet att det är en blogg och inte fiction, men på de sätten du beskriver hur du mår så kan till och med jag, som inte direkt kan påstå att jag "vet hur det känns", på ett sätt ändå fatta hur du känner.
(lång och ful mening där, men hoppas att du tar det på rätt sätt.)
fortsätt skriva så fortsätter jag läsa. :)
ha det bra,
/Elvira
känner likadant. kan man inte bara dra ur kontakten så man får vila ifrån sig själv en stund.
Jag blir väldigt glad, smickrad och ännu mer glad när folk skriver till mig och ger respons. TACK!
Skicka en kommentar