Soundtracket igår och inatt domineras av Hell on Wheels, har inte lyssnat på dem på länge. Det är fint att återupptäcka gamla favoriter.
Lägenheten var inte bra. Jag vet att man inte får vara för kräsen när man jagar bostad i Göteborg, men den var faktiskt inte tillräckligt bra för att den skulle vara värd att tacka ja till. Det gjorde mig besviken och redan under visningen susade ångesten envist genom kroppen, stegrades, jag ville skrika rakt ut och slå sönder något men gjorde det förstås inte. (Jag har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, en gapig och stormig person. Inte utagerande. Inte med öppna kort. Att vara dramaqueen på insidan räcker och blir över.) Det blev bättre när mamma och jag åkte hem till Lovis och hennes pojkvän efter att vi tittat fädigt på de äckliga tapeterna och dåliga förvaringsutrymmena, har verkligen saknat min Lovis. Hon hade bakat äppelpaj och jag blir alltid så lugn och liksom SÄKER bara av att sitta och skräpa med henne. Så blir det väl när man känt någon i sisådär sjutton år, då behöver man inte göra sig till.
Ibland, som i ganska ofta, önskar jag att jag kunde plocka av mig hjärnan och lägga undan den på hatthyllan bland mössorna en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar