Allt jag sagt till försvar om borderline tas tillbaka en aning nu.
Jag talar inte för någon annan än mig själv, förstås, men: det är ren idioti. Det är ren idioti att fungera såhär. Låt mig gömma mig bakom min diagnos och skylla allt på den. Säga att det är den som stryper, inte min äkta men likväl ruttna personlighet- den som är ”frisk”.
Åt helvete att jag är normal, och nu snackar jag så fan heller om aspekter som självskadebeteende och humörsvängningar och blablabla. Jag syftar på något djupare och väldigt mycket smutsigare, något som aldrig kan locka empati.
Det står mig upp HIT. Jag vill spy upp mig själv. Jag är en dålig människa och ibland lurar jag mig själv och säkert också andra att jag är något annat, men jag är dålig. Ni skulle bara veta.
Pulsen går upp.
Käkarna spänns.
Okej, jag är arg. Kan tyckas att här är vindstilla, men så är det i stormens öga. Ledsen, det kan jag visa att jag är. Sur, det kan jag visa att jag är. Missnöjd, det kan jag visa att jag är. Aldrig ilska. Fråga dig själv, fråga alla andra; när såg du mig arg senast? Arg som i något annat än att jag kanske började gråta eller fräsa något eller i tystnad frysa bort allt?
Just det.
Och ni vill inte se mig arg. JAG vill inte se mig arg.
Smärtsamt? Snarare pinsamt. Får tårar i ögonen när jag tänker på hur urbota dum i huvudet jag är. Det har ingenting med självförtroende att göra, kanske inte heller självkänsla. Snarare självinsikt. Jag gör ju faktiskt inte så mycket annat än att sitta här i mitt dockskåp och tänka på mig själv dagarna i ända. Om någon vet så är det jag.
Ruttet kött i vägrenen, skrapa upp det och ta hem det och värm i micron. Enjoy your fucking meal, I’m delicious.
Jag törs inte riktigt sluta skriva, för jag känner hur autopiloten börjar kopplas på, den jag skolas till att undvika. Ibland är det nästan skönt med någonting som triggar igång, det krävs så lite. Ett osagt ord som blir en mening, som blir en vers, som blir en roman; jag kan stapla orden på varandra och bygga stora luftslott som jag senare kan bränna ner med mina nojor. Man kan kalla mig påhittig.
Jag är strax utanför mig själv nu, jag är i tredje person på ett svårförklarligt sätt. Det är som om mitt fysiska jag är en gråzon mellan en djävul på min ena axel och en ängel på den andra. Svart, vitt, svart, vitt. Gråzonen är en fegis och tar bara emot, tomheten inuti börjar ösas full med hundratals bråkiga tankar.
Orka gråta, jag ler istället. Det blir som det blir, allt blir nog bra till slut.
En del faller vackert
En del faller hårt
En del faller alltid,
alltid ner i hål
En del hittar inget
En del de hittar allt
En del hittar bara,
sån’t som inte räknas alls
Dagens låt: Thåström - "Ingen neråtsång".
2 kommentarer:
Ge inte upp. Det finns fler som bryr sig än du tror, och det finns mer styrka än det verkar. Skada inte den som kan rädda dig från dig själv - du.
Tack, du anonyma människa. Det stärkr och värmer.
Skicka en kommentar