Det var ganska fnissigt på färdighetsträningen idag, en uppsluppen och skön stämning. Jag är lite av klassens clown och trivs med det, då vet jag att folk skrattar med mig och inte åt mig. Vi lekte med en gosedjursnoshörning och åt vetebröd med glurr.
Jag tycker om DBT. Snart lämnar jag levernet i det här förbannade ADHD-samhället och glider fram som en tibetansk munk; kan amerikanska testpersoner bli harmoniska så kan jag. Att se tydliga fakta på papper är bra, att se subtila fakta som sätter spår av framsteg i min person är bättre.
Var dum mot mig själv imorses, något annat hade väl i och för sig satt ett enormt kors i taket. Såren spänner och ömmar och jag störs, men det är väl kanske bara bra; då påminns jag om varför jag inte skall göra så (och varför jag ändå gör det).
Min individualterapeut förstår inte riktigt varför jag skär mig, trots kedjeanalyser hit och dit, och i ärlighetens namn gör inte jag det heller. ”Gammal vana” är inte ett vettigt svar. Vad jag vet är att det är ytterst sällan händer att jag självskadar när jag rids av manande ångest eller mår riktigt dåligt, jag gör det nästan bara när jag lugnat ner mig efter att ha varit uppriven. Känns mer som att jag gör det av tvång, inte för att lindra ångest. Jag kan sitta och vara helt lugn och bete mig som en kirurg, peta och undersöka, äcklas över hur jag ser ut under lager av hud och fett. Jag tycker inte att det är njutbart- jag tycker att det gör ont och är otäckt, ändå gör jag det. Men visst, jag kände mig tillfredsställd när jag kröp ner i sängen med bultande hud och svårighet att kunna ligga bekvämt.
Lite störd är jag nog ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar