Tummen ner.
Hör att klockorna tickar, ändå verkar tiden stå still. Ensamhetsnatt nummer alldeles-för-högt i ordningen, känns som om världen tar slut utanför ytterdörren. Jag blir rastlös och beteendeskadad som en mink i en bur på en pälsfabrik. Gnager och gnager och gnager.
Jag har ingen att ringa, antagligen ingenting vettigt att säga heller. Fast ibland. Ibland är det bara skönt med en röst.
...men vem skall trösta knyttet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar