Jag är bäst på att gå på stan med mig själv, föredrar helt klart att gå och glo och shoppa ensam framför att ha sällskap. Lyckades under gårdagens runda fixa ett stort och grällt gökur, ett par svidande snygga jeans, ett löjligt sött linne, en väska, ett gäng rara strumpor och en bunt gulliga hårspännen, därtill piercade jag mig. Även om det inte gjorde ont så rann det en tår när jag låg som ett särbarn och spände ut överläppen med en kanyl mot tandköttet, kanske har jag bara blivit gammal?
På tidiga kvällen kom Karin hem till mig och vi svepte ett par groggar innan vi med Tetris i släp gick hem till Daniel. Vi drack vin och hade det fint, förutom oss var Robin och John där och helvete vad jag saknar de goda bitarna av att gå i skolan. Halv elva tog jag och Karin tåget till Göteborg, vi drack koskenkorva och bestämde att vi skall sluta att vara så brudiga. Karin är... en av de bästa. Nu, då och för alltid. Tiden går men hon och de varma känslorna hon sätter i mig består.
Väl framme i Göteborg möttes vi av Simon, han var nykter- det var INTE vi. Karin åkte hem till Pontus och jag och Simon åkte till Johanneberg där övriga inneboende inte var hemma. Jag mölade i mig gammal pizza och Stilnoct och ptja, låt säga att jag hade en trevlig finish på kvällen. Däckade i Simons säng (alltså inte Simon som i Simon-Simons, utan den andra Simon som bor där) och sov något alldeles jättegott. Trots att jag vaknade och var desorienterad ett gäng gånger under natten så mådde jag prima ballerina när det var dags att gå upp. Solen sken liksom mitt humör, och efter ostmacksfrukost bestämde vi oss för att ta en promenad. Från Johanneberg via Guldheden och Linné tog vi oss till det slutgiltiga målet Slottsskogen. Vi tittade på sälar och pelikaner, pingviner och gotlandsruss, ankor och dovhjortar, getter och älgar. Älgarna var bäst, för älgtjuren gick fram till stängslet och tryckte mulen framför mitt ansikte, jag kliade honom och han slickade mig kärleksfullt på handen. Nu vill jag ha en älg i julklapp, jag lovar att vara snäll.
Jag mår jättebra, det är nästan otäckt. Borde vara döende av trötthet och utmattad efter att ha varit så social och åkt tåg fyra gånger på knappt två dygn, men nej. Jag mår bra.
Det enda minuset är väl att jag fick SMS från ett visst spöke imorses. Han skrev att han älskar mig för evigt, att han hoppas att jag en dag skall kunna förlåta honom. Och vad kan jag säga? Då, innan jag lämnade honom, då trodde jag att jag levde för att kunna dö för honom. Nu vet jag att jag var döende för att jag levde med honom.
(Så tack, men nej tack.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar