Tappade bort mig själv för ett dygn sedan. Allt rann ur kroppen och jag var tvungen att gå och lägga mig fastän jag visste att jag inte skulle kunna sova. Jag grät och ville veta att saker och ting var på riktigt. Ord, känslor, bedyrelser, tankar, hjärtslag.
Låg i sängen hela dagen i något slags gränsland. Var inte riktigt vaken, men sov inte heller. Lampor och blomkrukor och saker bytte storlek och vände sig mot mig, jag blev yr och kom inte iväg till Borås. Dåligt samvete, men Björn sa att det var okej, att det var duktigt av mig att ha tagit mig till färdighetsträningen i måndags åtminstone.
Gick en promenad med Lena och Tetris på eftermiddagen, jag var mekanisk. Kom hem, åt mat, jag kände mig som en ko utan smaklökar. Kollade på några avsnitt av ”Twin Peaks”, hjärnan vaknade till en aning, fantasin höll mig i handen.
Jag är inte där jag borde vara. Hur hårt jag än blundar och låtsas så är jag inte där. Sträcker ut handen för att nudda men når inte.
(Jag älskar dig.)
Dagens låt: Ryan Adams - "Wonderwall".
1 kommentar:
Det sämsta är att det är så väldigt ofta på det viset.
Fast jag brukar smyga omkring på nedervåningen och inhalea mörkret, ungefär.
Skicka en kommentar