På DBT:n igår fick vi en svår fråga att försöka hitta svar till under fikarasten (vi fick kanelgifflar och havreflarn, för övrigt). Frågan var: när har våra känslor varit till hjälp/nytta för oss, och när har de varit negativa för oss? Den andra delen av frågan var självklart ganska enkel: de är i princip ALLTID negativa och i vägen och förstör.
När det var min tur att försöka svara efter att vi fikat någorlunda färdigt var det svårt att hitta rätt formulering, men jag tror att jag lyckades förklara ganska lättfattat. Det är ofta inte sjävla känslan som ställer till det för mig, vare sig det är en mjuk eller hård känsla, utan intensiteten. Den här satans intensiteten. Det bästa och värsta exemplet jag kan ge är naturligtvis relationsrelaterat; att folk fastnar för mig beror oftast just på att jag är så intensiv. I de flesta nya relationer är det naturligt att man anstränger sig lite extra, vill plussa på sig själv lite och hinna bjuda på mycket under kort tid, men med mig tar den perioden liksom aldrig slut. (Lägg till att jag inte bara öser på extra mycket av mina charmiga sidor, utan även helvetiskt dåliga delar av mig själv.) När folk inser att jag nog alltid kommer vara sådär MYCKET, sådär INTENSIV, då är det visst inte lika attraktivt längre, och saker utvecklas inte som jag önskat och folk... ger upp helt enkelt.
Klyschigt värre, mina vänner, men det som när mig förtär mig.
Jag kräver inte att någon skall hinna hänga med i mina svängningar, jag förstår att man kan bli åksjuk när det är så många branta kurvor upp och ned. Jag blir också rädd när det går för fort, när jag skenar iväg och blir för mycket av allting, jag är fullt medveten om att jag kan bli påfrestande.
Det är svårt att bromsa när jag nätt och jämt klarar av att hålla mig kvar på banan, men det går om jag blir tillsagd. Glömmer jag att andas mellan varven- kör ner respiratorslangen i svalget på mig vänligt men bestämt.
Dagens låt: Gregory and the Hawk - "Boats and birds".
3 kommentarer:
Du skriver träffande. Känns bra på nåt sätt att inte vara ensam om att vara hopplös.
Känner igen det, intensitet är fint i början men folk tröttnar... Dumma folk.
Vissa klarar av det, det handlar ju bara om att ducka och hålla i sig - personligen tycker jag att min 'värsta' vän är en av dem som är mest värd det, men också en av dem som skadar mig mest när han är på det humöret.
Som sagt, det finns dem som klarar det - välj dom, du kommer nog behöva stödet.
Förra inläggets anonym var jag, förresten - den ville inte logga in mig =)
men baby inte visste jag att du bloggade! ska vi länka till varandra? i will if you will. puss!
Skicka en kommentar