Gårdagen var full av overklighetskänslor, jag låg på gränsen till någonting som jag inte kan sätta ord på. Galenskap?
Låg i sängen till fem på eftermiddagen då mitt samvete över att inte ha gått ut med Tetris blev för tungt, drog på mig kläder och gick ut. Kom inte ens ut ur kvarteret innan jag började gråta och skaka, ringde Kim men fick inget svar, tänkte om och ringde mamma som jag visste var i stan. Pep fram att jag nog inte mådde så vidare värst, hon körde till Citronen och gav mig en kram. Vi gick en sväng med hunden, sedan kramade hon mig hejdå och sa att jag borde försöka äta något och att vi måste se till att jag får hjälp med insomnian.
Kom hem, damp ner framför datorn, sakerna på skrivbordet och på väggarna verkade röra sig i ögonvrån. Glasfiber iställer för hjärna i huvudet, så trött, borde jag ringa Björn? Nej, jag är för stolt och dum för att ringa min terapeut. Kan själv. Tänkte att jag borde göra någon mindfulnessövning, ställde mig vid diskbänken och började diska.
”Nu vrider jag på kranen. Vattnet är lite för varmt. Nu häller jag upp diskmedel. Det luktar citron. Jag mår inte bra. Nej, så får jag inte tänka, låt det glida förbi... Nu tar jag en sked i min hand. Den är rosa. Den är smutsig. Nu tar jag diskborsten och diskar skeden. Det ligger krossat glas på diskbänken. Blod. Var är min mattkniv? Nej, inte så. Nu diskar jag. Skeden är ren. Ett glas är rent. Nu diskar jag en sax. Jag borde hugga mig med den. Nu börjar jag gråta. Diska plåten. Diska koppen. Helvete vad jag gråter. Vad svag jag är i knäna. Mina ben. Diska, diska. Känn vattnet. Observera, beskriv. Nu har jag diskat färdigt. Jag gråter så att det hörs. Jag gråter högt. Jag måste hålla mig i diskbänken. Helvete vad hjärtat bultar. Jag dör. Jag måste skära mig. Det var bra att jag diskade. Mina händer är blöta. Jag är inte medvetet närvarande. Nu lägger jag ifrån mig diskborsten.”
Fick panikångest för första gången sedan tonåren. Hade glömt hur djävla ont det gör. Det känns som om jag skall dö. Jag är jätterädd för att dö, men samtidigt vill jag hugga skära karva rispa sönder mig själv. Och att gråta så att man knappt får luft, ha ett hjärta som slår så hårt att det nästan sprängs...
Jag fick tag i Kim. Grät och tjöt. Jag hatar att han är så långt bort. Jag hatar att jag är så långt bort. Att jag känner mig så ensam även om jag har någon alldeles intill mig; för JAG är inte där. Kim sa att jag skulle andas, att jag skulle ringa Johannes. Han sa att jag skulle lova. Så jag lovade, jag andades, jag ringde Johannes. Johannes hörde knappt vad jag sa, men han kom hit. Han hade ringt Lena, så Lena kom också. Jag fick gråta i famnar jag älskar och blev trygg. Det är starkt av mig, och för mig, att kunna visa mig så ful, så trasig, så snorig, så svag.
Lena har varit med mig hela kvällen, hon är fortfarande här. Vi kollar på ”Twin Peaks” och jag är lätt domnad av Sobril. Jag är lugn nu. Neutral.
Lite mat, lite medicin, lite luft, mycket kärlek. Och jag klarar mig.
Dagens låt: Billie the Vision & the Dancers - "Good and bad".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar