Fram och tillbaka, ut och in, upp och ner, hit och dit, runt runt runt... Så är jag inombords. Har haft en dålig dag. Det har inte varit något särskilt, men jag har mest bara legat i sängen och sovit bort tiden. När jag äntligen orkade mig upp och ut på dagens första promenad med Tetris var jag så trött och svag att jag seriöst trodde att jag skulle svimma. Mindre behagligt. Ångesten rör sig i bakgrunden, som en dov värk någonstans i kroppen, även om den inte är så uppenbar liksom. Svårt att förklara... Hur som helst suger det. Sömnproblemen tär på mig, att ständigt vara trött, få dåligt samvete för att jag inte tar vara på det lilla dagsljus som är, för att jag inte orkar gå ut så mycket med Tetris. Känner mig så kass.
I slutet av förra veckan och början av helgen mådde jag bra, kände mig självsäker och glad och njöt av att gå på stan med Erik, få lite saker gjort, jag tog en vild chansning och sökte till och med ett jobb. Det har jag inte gjort på fem år, drygt. Skall ringa FK och se om jag kan få tag i min handläggare (om jag ens har kvar samma som jag träffade i november, skulle inte förvåna mig om de bytt igen utan att informera mig, har ju hänt sex gånger på ett och ett halvt år) och fråga lite om vilande aktivitetsersättning och att pröva på att arbeta halvtid. Det är ju inte alls säker att jag får jobbet, inte för att vara negativ men jag tror inte jag kommer få det heller, men tanken räknas och är viktig... Jag vill ha mer av livet än att gå hemma år ut och år in och bli mer och mer apatisk, tappa hopp och tilltro, bli en sopa. Jag vill ha stimulans, känna mig behövd, tillföra något, kunna försörja mig själv. Eftersom jag inte har någon hjälp från vare sig psykiatrin eller Försäkringskassan nu trots att jag försökt få det väldigt länge, så får jag väl försöka ordna det själv. Vet att jag inte är ensam om det problemet, har hört från flera att de varit utan hjälp, stöd och rehabilitering i många år och den enda hjälpen de fått har de ordnat själva. Det är ganska äckligt, jag menar är man sjukskriven så är man det av en anledning, och mår man inte bra så kanske det är svårt att finna orken och styrkan att orka ta tag i sådana saker på egen hand (som i mitt fall).
Nu mår jag sämre, igen. Det kan aldrig bestämma sig, svänger ständigt, helt oberoende av någonting alls. Skall ta en dusch nu, tvätta mitt skitiga hår och försöka dämpa ryggvärken med varmvatten, försöka slappna av. Ta en gammal sömntablett eller två, varva ner framför något hjärndött TV-program eller med en bok. Imorgon är en annan dag.
1 kommentar:
Tips från coachen från ingenstans: Om man ska kunna få vilande aktivitetsersättning måste man ha beslut på minst ett år åt gången, för man måste ha haft det i sammanhängande period.. när jag hade det var jag liksom sjukskriven i flera år i sträck men eftersom jag fick det ett år i taget kunde jag aldrig få vilande. MEN, en sak man alltid kan göra är att testjobba, så mycket man vill, i tre månader. Helt utan motprövning och man får behålla ersättningen under tiden. Om man efter tre månader inte tycker att man klarar det får man gå tillbaka till att vara sjukskriven (eller när som helst under de månaderna om man kraschar). Vill man fortsätta jobba efter det dock drar de ersättningen, men i ditt fall, om du märker att du skulle palla fortsätta jobba halvtid behöver du ju bara gå ner i ersättning.
Det var det!
Och BTW, vi känner inte varandra alls, men har en del gemensamma bekanta, jag gluttar här ibland för jag tycker du är grym. Jag ville mest säga, ge inte upp. För några år sen kunde jag inte föreställa mig en framtid där jag, du vet, levde. Idag jobbar jag heltid, tar minimalt med meds, vill i regel inte dö och har rentav en kille som jag inte stöter bort med konstiga utbrott. Jag ska inte säga att allt är frid och fröjd, hell no. Men skillnaden är... enorm. Och det tog mig ca tio år att komma hit, genom den yttersta botten. Hang in there. Ta lite i taget. Och glöm inte räkna dina segrar.
Skicka en kommentar