Ny dag (eller ja, natt) och ny punkt att skriva om.
2. HOLY HELL! / feeling sehr gut - något som skrämmer skiten ur mig samt något som genererar lugn & harmoni
Något jag är rädd för, eller har fobi för, är larver. Jag AVSKYR larver. Fjärilslarver är värst, men även andra insektslarver och i viss mån maskar är också vidrigt. Jag har haft fobi för larver sedan jag var liten, minns inte hur gammal jag kan ha varit när jag utvecklade den här fixerade rädslan... Sju, åtta år kanske? Har ett tydligt minne av att jag lekte på gården i radhusområdet där jag växte upp, tillsammans med min granne Lina som var min lekkamrat. Det var sommar och varmt ute. Så skulle vi gå in till henne och leka en stund, varpå vi upptäckte att det satt en enorm, grön larv på hennes ytterdörr. Den var större än en vuxen människas tumme och hade en tagg där bak. (Nu vägrar jag av fobiska skäl lägga in en bild på en sådan larv här, men googla på ”ligustersvärmare” så får ni se själva.) Minns att jag var fascinerad, men samtidigt väldigt äcklad över hur stor den var.
Ett annat larvrelaterat minne var när jag var på Öland och vi skulle fira midsommar i byn där vi har vårt hus. Vi åkte ut med en tom hövagn efter traktorn ut till ett skogsparti där vi skulle hämta löv att klä midsommarstången med, så vi fixade lite grenar från ekarna som växte där och annat sly. När vi var färdiga och hoppade på hövagnen igen sa en grannflicka till mig: ”Linnéa, du har en larv på tröjan”, och jag tittade ner på min brunbeige, stickade bomullströja och såg mycket riktigt en larv som satt mitt på min mage. Den var medelstor och lite hårig, tror det var en ekspinnare (ja, ni får googla själva igen). Jag skrek och ruskade min tröja för att få den att ramla av, vilket den också gjorde. Den landade på en av vagnens golvbrädor intill mina fötter, och jag puttade till den med tån på min ena gummistövel för att den skulle trilla av vagnen och lämna mig ifred. Det var inte gjort med flit, men istället för att trilla av så sprack larven. Den var mörkgrönt slemmig inuti, sjukt djävla äckligt.
Ett annat vidrigt minne är när det var väldigt många träd och buskar i Alingsåstrakten som var angripna av häggspinnare, alltså små vidriga nattfjärilar som lägger ägg i stora, stora nät (typ spindelväv) som de bokstavligen kan klä in ett helt träd med. Äggen blir larver, MÅNGA larver, som hänger i klasar i nätet, myllrar överallt. Små, svarta, motbjudande. De äter upp alla blad på trädet eller busken så de ser helt döda ut, sedan blir de puppor. Mådde sjukt dåligt den sommaren på grund av de där djävla larverna, var nojjig för att gå för nära sådana träd och buskar av rädsla för att jag eller Tetris skulle få dem på oss. När det blåste kunde nämligen väv med larver lossna och flyga iväg en bit, eller så trillade de ner från grenar ovanför en, vilket också hände ett par gånger. Panik!
Otaliga är de gånger då jag legat och kollat på naturprogram, och så mitt i alltsammans bland alla vackra bilder så kommer närbilder på någon larv. Då skriker jag och gömmer mig bakom en kudde och slänger ifrån mig fjärrkontrollen! Har dock försökt bedriva lite självterapi genom att försöka våga kolla på en larv om jag stöter på en utomhus, eller titta i insektsböcker och på internet. Bilder är jobbiga, men givetvis inte lika dryga som the real deal. Jag skulle aldrig, aldrig, ALDRIG gå med på att hålla i en larv, och skulle jag få en på mig så blir det inget annat än ren skär panikångest. Skulle någon tvinga på mig en larv skulle jag antagligen först svimma, sedan slå den personen sönder och samman och aldrig förlåta den.
Jag drömmer också om att åka till någon regnskog och titta på alla vackra växter och djur, men tanken på de enorma kryp och larver som finns där gör att det tar emot... Största mardrömmen är att bli angripen av någon parasit, som kan lägga ägg i mig (eller Tetris) som sedan blir larver. Sådant händer ju faktiskt. Jag skulle troligen dö av hjärtattack bara jag fick reda på att jag hade det.
Vad gäller lugn och harmoni så finns det väl ett flertal saker som funkar för mig. Jag tycker till exempel väldigt mycket om att sola, bara ligga skönt i värmen och läsa en god bok eller lösa korsord, inte tänka på något alls utan bara känna hur huden blir varm. Det blir jag avslappnad av. Helst gör jag det på Öland, en plats som för mig ÄR lugn och harmoni. Att vara ute på landet, gå runt i fula gamla gympadojjor och allmän sommarmundering, känna lukten av kor och hö och syrén, gå sköna kvällspromenader med Tetris när himlen börjar bli rosa. Det känns harmoniskt. Klyschigt nog tycker jag väldigt mycket om havet och stjärnhimlen också, just för att det är så stort och mäktigt och kör sitt eget race, det gör att man känner sig liten på ett BRA sätt.
Lugn och harmoni kan jag känna när jag är nära någon jag tycker om också. Som att ligga sked med Erik och Tetris i soffan eller sängen, kolla på en film, ha mjukiskläderna på sig och bara mysa.
Om jag mår dåligt eller känner mig orolig och därför behöva lugna ner mig, brukar jag duscha. Länge, länge, och varmt. Diska kan också fungera, eller städa. Lägga pärlplattor är skönt det med, liksom det mesta pysslande som behöver enkel fokus och där jag tydligt kan se resultat av vad jag gjort; si och så långt har jag kommit, si och så mycket har jag kvar. Ordning och reda. Det gillar jag, det generar lugn i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar