Trött. Ovanligt. Magkatarren är igång idag, har haft det på känn några dagar. Det är som ett tryck i övre buken, en märklig sorts smärta, jag mår illa men är inte spyfärdig, jag känner mig matt och som en stoppad korv. Så länge det håller sig i magen är det väl okej, men de gånger det har gått ner i tarmarna... Fy fan. Har legat inne akut på sjukhus på grund av grovtarmskatarr eller liknande skräp två gånget, det gör jag helst inte om.
Annars... Har gått en promenad med Tetris, hon fick lufsa lös i skogen uppe vid vattentornet och spralla av sig. Hon blev lite skitig så det blev till att duscha henne när vi kom hem. Nu ligger hon i sängen, ingosad bland kuddarna, lockig och varm och nästan torr. Älskade djur. Skall nog ut på promenad med Marlene och Hilda lite senare, skönt med draghjälp. Hade tänkt röja lite nere i källarförrådet idag, men jag orkar verkligen inte. Kanske senare ikväll? Det är väl ingen som kan störas av att man är nere i källaren och rotar, oavsett tid på dygnet? Skall ju inte banka med järnrör i väggarna precis.
I lördags var jag på fest, det gick bra. Hade tagit Stilnoct natten innan för att kunna sova bra så jag skulle orka ge mig ut bland folk, vilket slutade med att jag blev sådär bäng som man bara blir av Stilnoct, jag såg hallisar i korsordstidningarna och däckade någon gång sedan, vaknade vid halv fyra på eftermiddagen med ångest. Måttligt bra start på lördagen. Var ångestig, ville gråta, men tvingade mig att duscha och göra mig iordning. Händerna skakade när jag skulle sminka mig. Samlade ihop mig, packade ihop lite saker till Tetris, gick ner till Vicky och lämnade henne där. Fint med snälla vänner/grannar som hjälper mig att vara hundvakt ibland. Sedan åkte jag till stan, till Stigbergstorget, träffade Jonna som jag inte sett på år och dag. Fina Jonna. Vi drack vin, tjötade, åt pizza, tjötade ännu mer, valde ut kläder åt henne och sent omsider gav vi oss iväg till båten RioRio där vår gemensamma vän Emanuel hade trettioårsfest. Jag var lite osmart och blandade vin, cider, alkoläsk, öl och sprit, men fick en bra fylla ändå. Träffade söta Paula som också var där, snackade mycket med henne och det var fint. Vår ängel Jesper visade sin närvaro för oss genom ljudanläggningen, och vi dansade. När natten tog slut tog vi sällskap hem på vagnen, och jag var hemma i lägenheten först tio i sex på morgonen. Ångesten hade gett med sig, vet inte om det var för att min hjärna ville vara snäll, för att jag var med så trevliga människor i bra miljö, eller för att jag blev full... Oavsett så är jag glad att jag fixade det, att jag hade roligt.
Uh... Jag borde laga mat. ORKAR INTE. Vill lägga mig i badkaret, duscha, bli trött och varm och mjuk i kroppen. Sedan gömma mig i sängen och sova i tusen år, tills Erik har huggit sig igenom törnhäcken som växt sig kämpahög och väckt mig med en kyss.
Fick springa ut nu och med tårarna i ögonen skälla på en djävla fitta till granne som sköt massa raketer inne på gården, orkar fan inte... Ringt snuten och anmält till hyresvärden i alla fall, oh well.
9. Yummy in mah tummy - vafan käkar jag egentligen?
Ja, vafan är väl helt rätt ord i det här sammanhanget. Mat och jag är en komplicerad historia, och har varit det så länge jag kan minnas. Det är ganska jobbigt för mig att prata om, de gånger det tas upp hos läkare eller psykolog blir jag lätt väldigt tunnhudad, skör, känner mig naken, gråter. Det är känsligt, även om jag försöker se det som ingenting.
Sedan jag var barn har jag valt bort olika sorters mat, såväl specifika saker som tillagade rätter. Min mamma har alltid lagat bra, varierad och god mat till familjen, jag har aldrig blivit daltad med eller tvingad att äta saker, så min syn på mat kommer inte därifrån. Jag är nog bara född såhär. Redan som liten flicka på lågstadiet åt jag inte i skolmatsalen. Jag följde givetvis med dit, ibland tog jag lite mat för syns skull, men jag åt i princip aldrig något. Drack ett glas mjölk eller juice, åt ett knäckebröd med Bregott, och det var det. Jag begränsade mitt matintag mer och mer, och det har aldrig handlat om att jag är rädd för kalorier eller vill gå ner i vikt, jag har aldrig haft anorexi eller bulimi eller varit underviktig eller överviktig. Jag är ”normal”, men ändå inte. Jag har så länge jag kan minnas tyckt att det är väldigt jobbigt att bli bjuden på mat hemma hos folk, som släktingar eller grannar eller klasskamrater jag lekte med efter skolan. Jag tackade alltid nej, men ibland skulle det trugas. ”Jaha, gillar du inte det här, nähä, men då kan du få det eller det eller det...”. Blev mer och mer pinsamt ju fler gånger jag var tvungen att tacka nej, för det fanns ju INGENTING jag ville ha eller kunde äta. En macka räcker, en macka blir bra. Eller kanske pasta, med bara salt på eller kanske lite ketchup. Jag vill ha min mat enkel, ren. Det finns väldigt många maträtter jag aldrig smakat på. Jag har till exempel aldrig ätit hamburgare, ens vegetariska. Lasagne åt jag första gången när jag var 21. Bland grönsaker äter jag bara gurka, även om jag försöker smaka annat ibland men det går inte bra.
Jag lever mest på mellanmålsmat. Mackor, kanske lite yoghurt eller mjölk och flingor, någon enstaka frukt. Och skräp, förstås, syndiga, tomma kolhydrater som är ett guilty pleasure och ger mig lika delar njutning och ångest. Pizza, godis, sås och potatis, tacos, chips, glass. Ni fattar.
När jag var liten sa folk ”det blir nog bättre när du blir äldre”, men det har det inte blivit. Tvärtom, det har blivit ännu sämre. Ibland äter jag inte varm, lagad mat på en månad, för jag orkar inte bry mig om att laga mat till mig själv eller har helt enkelt inget sug efter det. Jag har svårt att äta ute på restaurang, för det finns nästan aldrig någonting jag kan äta. Det blir ju ännu mer begränsat eftersom jag är vegetarian och har varit det i elva år, en vegetarian som inte äter grönsaker! Hah, det är ju riktigt komiskt. Jag kan börja gråta av att smaka på ny, ”osäker” mat, bara för att det känns så fel inom mig. Min DBT-psykolog kallade mig för ”matautist”, vilket jag tycker är en bra beskrivning. Kanske är det också så att eftersom jag är känslig med mycket annat, så kanske jag upplever smak annorlunda och mer känslomässigt än andra. Dessutom har jag många smaklökar, det kan man se genom att titta på sin tunga och ju fler små ploppar man har på tungan- desto fler smaklökar.
Jag vet inte vad min låsning kring mat är, det räknas bara som Ätstörning UNS (utan närmare specifikation) enligt psyk. Har aldrig fått någon hjälp med det, eftersom jag är normalviktig och otroligt nog har helt okej blodvärden och allt sådant. Att jag har ångest kring mat, känner mig som ett handikappat UFO när jag är på semester och skall äta på restaurang eller är bortbjuden på middag (hos någon annan än min mamma, som förstår och stöttar och hjälper mig med maten), att jag har magkatarr och har utvecklat IBS, det är tydligen inte anledning nog för att få hjälp. Taskigt.
Har ett minne från när jag var barn och åt mina egna spyor. Jag var ledsen för att jag kräkts upp de goda mackabullarna mamma gjort, och så mådde jag illa och kräktes på golvet inne i badrummet, men visste inte vad jag skulle göra så jag åt en del av spyan och torkade rent golvet. Det är det inte alla som vet, heh... Men nu gör ni. (JAJEMEN JAG ÄR HELT NORMAL!)
Min hund är gullig i alla fall...
1 kommentar:
fan tycker så synd om dig, klart du ska ha hjälp. skitpsyk.
Skicka en kommentar