We are the pixels on a screen and we feel nothing

Idag har jag ätit en semla, pussat min kille, träffat Ullis och hennes dotter Nathalie, klappat en irländsk varghund och hämtat ut festivalpass till Göteborgs Filmfestival. Bra skit. Imorgon skall jag på fet fest, min kompis Emanuel fyller 30 och skall fira det genom en stor fest på båten RioRio som han hyrt. Hoppas att jag inte är alltför trött imorgon bara, har varit ganska trött och rätt vimsig idag, och så lite mensvärk på det... Men det blir säkert kul. Skall inte dricka alltför mycket, hade jag tänkt, och inte haussa upp mig i förväg med negativa tankar om att det kommer vara mycket folk och blablabla.
Nu skall jag beställa John Ajvide Lindqvists nya bok, sedan duscha och slökolla på någon dokumentär eller så.

8. Gonna raise mah hand, say YEAH - saker jag är stolt över

Jag är stolt över att jag är väldigt allmänbildad, sådär Jeopardysmart. Jag är inte jätteduktig på något, jag har inga egentliga talanger, men jag vet lite om mycket och det ser jag som en stor tillgång. Jag har aldrig varit något vidare på att plugga, som att sitta hemma och nöta sönder ögonen genom att ploga igenom läroböcker, utan är bra på att snappa upp saker jag ser på TV, får berättat för mig på lektioner, saker jag läser i förbifarten och så vidare. Det är skönt, att det kan gå bra ändå även om jag inte är en plugghäst eller ett läshuvud. Älskar att lära mig nya saker, teoretiska då (är mesig med praktiska saker), så jag längtar till den dagen jag är stadig nog att orka börja plugga igen och utbilda mig till något bra.

Jag är stolt över att jag skaffade Tetris, fastän många tyckte det var oklokt. "Men Linnéa, du mår ju så dåligt, du tar ju knappt hand om dig själv, orkar du verkligen med en hund, det är ju ett så stort ansvar...". Jag kan förstå att folk tänkte så, för jag var ett vrak. Jag hade varit inlagd ett gäng gånger året innan jag skaffade Tetris, jag hade fipplat med massor av mediciner, jag skar mig ofta och jag satt mest invirad i en sunkig morgonrock framför datorn eller grinade över misslyckade relationer till killar samt knullade väl runt en del. Men jag orkade med en valp, och jag klarar det bra nu också. För en gångs skull var det BRA att jag gick på känsla, och valde att skaffa Tetris när jag gjorde det. Jag är stolt över henne också, att hon är så snäll och mjuk och fin och charmig, hon är en respons till mig på att allt i världen inte är misslyckad skit. Hon är min livboj med fyra ben och svans, hon blev en konkret anledning för mig att skärpa mig och ta bättre hand om mig själv.

Jag är stolt över min lägenhet, för den är fin. Väldigt fin. Det tycker jag, men det säger alla som hälsar på här också. Har ända sedan jag var barn gillat ordning och reda, att pynta och ha fint, så jag får väl säga att heminredning och design är ett av mina främsta intressen. För mig är det helt obegripligt hur man, om man har möjligheten vill säga, inte kan bry sig om att ens hem är fint och avspeglar ens personlighet. Blir helt matt av att se "snygga" hem i olika inredningstidningar och på bloggar, som är helt själlösa. Shabby chic och skandinaviskt ljust/fräscht och fan vet allt, huuu... Visst, det får man gärna tycka är fint om man vill det, men jag skulle då aldrig palla att bo i något som känns som ett hotellrum!

Jag är stolt över att jag knäckte borderlinekoden, att jag tog den striden och inte gav mig förrän jag vunnit. Att bli avdiagnosticerad från borderline är ett stort, stort framsteg för mig som betyder mycket. Jag har fortfarande mycket jag måste jobba med, kämpa för och få hjälp att lösa, men just den djävliga biten är över nu. Även om mycket inom mig fortfarande kan verka svartvitt, så har jag fått ett mellanregister med en greppbar gråskala att använda mig av för att inte låta extremerna ta överhanden. Jag har mognat och är inte lika självdestruktiv, jag tänker längre än näsan och ångesten räcker, jag har rimliga krav på mig själv och resten av universum, och jag har börjat bemästra det här med självrespekt någorlunda. Jag kan fortfarande få smärre återfall och snubbla in i gammalt borderlinetänk och få skitont av jobbiga känslor som slåss om utrymme, men nu har jag verktygen för att kunna fixa det som är trasigt innan alltsammans går åt helvete. En seger.

Jag är stolt över att ha blivit tillsammans med Erik igen, stolt över oss båda. Det var typiskt bra gjort.

Jag är stolt över att jag fick stipendium vid studenten, kanske lite fånigt, men ja... Det var fint. Det delades ut två stipendier i varje avgångsklass, och i min klass gick alltså det ena till mig. Jag fick det för att jag är en bra människa, eller hur det nu var lärarna uttryckte det, men kontentan var att jag var en god kamrat och hade en fin personlighet. Det värmde något otroligt, den andra tjejen som knep ett stipendium fick det för att hon var så duktig med skolan och hade bra betyg liksom. Jag ville hoppa av gymnasiet mellan ettan och tvåan, mådde verkligen röv då, men jag segade mig kvar och blev övertalad av min fantastiska mentor Stefan (R.I.P.) att stanna kvar.

Ja... Det var väl det, på en höft. På rak arm.