Oj, vad trött jag är... Har sovit i närmare 18 timmar, inte nådigt. Det var en lång, lång, lång, men väldigt rolig dag igår. Vaknade tjugo i fyra på morgonen och kunde inte somna om, så det var lika bra att gå upp och göra mig i ordning och peta i mig lite frukost. Vid sju tog jag vagnen in till stan, bytte till buss vid centralstationen och åkte ut till SVT vid Pumpgatan på Hisingen. 07:45 var det samling i foajén för alla oss Vem Vet Mest-deltagare, och 17:10 var vi färdiga och jag kunde åka hem. Trött? Eh ja. Dagen rullade på bra och det var roligt att vara med och tävla, att se allt bakom kulisserna, träffa lite folk och kika in SVT:s lokaler. Jag var täppt i näsan som fan och hade glömt nässpray hemma, jag var ganska nervös och egentligen väldigt trött efter bara tre timmars sömn, men tröttheten ersattes med glatt, peppat pirr och ångesten gav sig inte till känna alls. Tack för det.
Åh, jag skulle verkligen vilja arbeta inom radio eller TV... Jag kände det så starkt när jag var där, och såg andra jobba; värdar, scripta, kameramän, studiomän, allt det där. Jag tror verkligen att jag skulle vara bra på det, trots att jag så lätt och gärna trycker ner mig själv till en oduglig liten lort så känner jag att där skulle jag fanimej kunna göra ett bra jobb, och trivas med det. Det var ingen slump att jag läste mediaprogrammet på gymnasiet liksom. Nu måste jag bara börja må lite bättre, komma loss, hitta styrka och se spikrakt framåt, så att jag orkar utbilda mig och en dag börja jobba. Kanske bara rota runt bland mina kontakter och se om jag kan få en praktik någonstans? Hmm. Drömma kan man ju alltid, åtminstone.
Mamma var snäll och passade Tetris åt mig när jag var iväg, och hon hade dukat fram fika med gott bröd, te och semlor när jag kom hem. Erik kom också, semletoken. Vi tog det lugnt, kollade lite på Guldbaggegalan, låg i soffan och myste. Sedan sov han här, tycker så mycket om när han sover här. Älskade kattskrället mitt.
Imorgon skall jag ringa PMG och fråga om de glömt bort att skicka en ny läkartid åt mig, var ju tre veckor sedan jag ringde dem och bad om en ny men inte fan har jag fått hem något papper med ny tid. Skall ringa FK också och hoppas att jag får tag på någon vettig människa där och slipper sitta i telefonkö i ett halvår, fråga om LISA-projektet (verkar inte som att jag fått jobbet på Hollywood eftersom de inte hört av sig alls och tjänsten har tillträde om en knapp vecka) och hur det fungerar med bostadstillägg om man är sambo. För jo, jag och Erik funderar på att flytta ihop... Att han bor här hos mig och Tetris. Måste kolla upp allt ekonomiskt bara, vill INTE bråka med FK någonsin igen eller bli anmäld av någon djävla idiot som tror att jag bidragsfuskar eller fan vet vad, vill ha ordning och reda.
Nu fortsätter jag med punktlistan.
6. Kärlek & tacksamhet 4-ever - människor som påverkat mitt liv till det bättre
Sådant här är alltid jobbigt, vill egentligen skriva "ingen nämnd, ingen glömd", men det är lite fattigt. Kan börja med någon som är given och mer än direktkvalificerad: min mamma. Min fantastiska, underbara mamma Britt. Dels älskar jag henne som ett barn älskar sin mor, hon har ju burit mig i nio månader, hon har tagit hand om mig och uppfostrat mig, format mig och skyddat mig från nyfödd till vuxen ålder. Vi delar gener, vi delar blod, vi delar anletsdrag och vi delar minnen. Det har funnits stunder då vi verkligen gått varandra på nerverna, minst sagt, men det är ingenting gentemot allt fint vi har.
Sedan jag flyttade hemifrån för fem år sedan och vi inte var lika inrutade i rollerna mamma och dotter (där mamma förstås är mer auktoritärt) längre, så har vi lärt känna varandra mer som personligheter eller hur jag skall säga. Hon är min mamma, men hon är också Britt, och jag är hennes dotter, men också Linnéa. Vi tycker olika om mycket, men vi accepterar och respekterar det, och kan prata om i princip allt med varandra. Vi hörs varje dag i telefon, antingen rings vi eller så skickar vi SMS. Hon finns alltid där för mig, hon ställer upp något otroligt för mig och jag är hemskt tacksam för allt hon gjort och gör för mig. Hon bär mig när jag inte orkar gå. Hon tröstar, lugnar, kramar mig och sparkar mig i arslet. Hon lägger om mina sår och hon säger aldrig "vad var det jag sa!" när jag varit dum och gjort dåliga val, som hon redan innan kunnat säga var fel. Jag vet att alla inte har så snälla eller förstående föräldrar, eller ens särskilt bra kontakt med dem, så jag vill inte ta mamma (eller pappa) för givet. Jag är lyckligt lottad, minst sagt. Jag vet, och förstår, att det är väldigt jobbigt att se sitt barn må dåligt. Det är inte roligt att se sin dotter uppskuren eller väck på tabletter, att köra till sjukhuset efter en överdos, att hälsa på när dottern är inlagd på sluten psykiatrisk avdelning. Det är inte lätt att orka när dottern ringer mitt i natten och gråter och tjuter av ångest och säger att hon vill ge upp, att hon mår så djävla dåligt. Det är inte lätt att se sin dotter leva som ett lowlife och inte kunna arbeta, vara beroende av bidrag, att inte få hjälp från vård eller myndigheter. Det måste vara väldigt frustrerande och påfrestande. Men min mamma ger aldrig upp, varken mig eller hoppet om att allt skall lösa sig. Utan min mamma hade jag, utan att mena att låta blödigt dramatiskt, kanske varit död nu.
Om jag en dag blir mamma, skall jag försöka bli lika bra som min mamma. Vet att hon skulle bli världens bästa mormor också, bara det är en anledning för mig att överväga att yngla av mig...
Sedan... Hmm. Min psykolog Björn, som jag hade när jag gick i DBT i Borås. Han var verkligen bra. Bättre. Bäst. Jag saknar honom så mycket, han lyckades lirka med mig som ingen annan terapeut gjort innan. De insikter han gav mig vårdar jag ömt. Året med honom och övriga teamet på Solhem har hjälpt mig mer än all annan vård jag fått sedan nio år tillbaka, det säger kanske en del. Önskar så att jag hade kunnat få gå kvar där längre, att det teamet inte varit tvunget att lösas upp på grund av nedskärningar, men ett år är bättre än ingenting alls.
Ibland är jag så töntig att jag funderar på att försöka luska fram hans adress och skicka ett brev, berätta hur tacksam jag är och hur jag mår nu. Att jag är bättre nu, på vissa sätt, men sämre på andra. När jag stötte på honom i cafeterian på psykakuten på Östra ville jag gråta, krama honom, men vågade inte. Var bara så djävla glad att se honom igen, veta att han nu säkert hjälpte och inspirerade andra trashankar som jag.
Erik. Måste säga Erik också. Han är den bästa kille jag haft, utan tvekan. Jag har varit kär i många, oftast olyckligt kär, otaliga känslostormar och besvikelser har knäckt mig. Jag har haft många killar omkring mig, men inte så många faktiska pojkvänner. Sällan har det varit förhållanden som hållit längre än ett par månader, aldrig blivit så djupt eller seriöst, lösnumren har dominerat och jag har varit en ständig "semi-flickvän". En sådan där tjej man gillar, som man gärna knullar med och softar med, men som aldrig blir officiellt benämnd som flickvän och som mest får vara med tills en RIKTIG tjej kommer förbi som man kan stadga sig med.
Jag och Erik har känt varandra i tre år snart. Det är lite som en saga, något att berätta för barnbarnen... Jag såg honom första gången när jag skulle åka tåget hem till Alingsås från Göteborg, det var ett Stockholmståg och alltså inte pendeln. Hade Tetris med mig, och det var trångt och jag och Tetris fick sitta på golvet. På ett säte nära oss lade jag märke till en kille och två tjejer, alla alternativt klädda (jag vet, alternativt är ett så djävla fånigt ord...). Jag såg att killen, som hade dragit upp ärmarna på sin hoodtröja lite, hade Arlaharen tatuerad på ena handleden. Fantastiskt! Spanade in honom, såg att han var mörk och snygg och hade ring i näsan. Blev sådär förälskad som kan man bli när man ser en helt okänd människa passera på gatan eller stå framför en i en kö någonstans. Några månader sedan åkte jag till Göteborg för att hälsa på min kompis Linus som alltid flyttat runt en del, varit inneboende hos kompisar eller i kollektiv. Den här gången bodde han i ett kollektiv i Bergsjön där jag aldrig varit innan. Kom dit, och vem bodde där om inte snygga killen från tåget? Jag trodde inte mina ögon. Erik var den enda av de övriga kollektivboenden som var hemma, jag hälsade på honom och han sa att Tetris såg ut som en isbjörn. Minns att Tetris smet in på hans rum när han inte var där, så jag gick in och hämtade henne. Tyckte han hade fina affischer på väggen och fina småprylar. Vi kollade på melodifestivalen på TV tillsammans alla tre, sedan färgade jag och Linus håret och kollade på film på hans rum. Minns att jag såg ut som skit, haha, trött och med sunkiga kläder. Tyckte det var lite pinsamt, nu när jag var hos snygga tågkillen.
När jag kom hem sedan tänkte jag på Erik, tänkte att han kanske var kompis med Linus någonstans på internet? Hittade honom på helgon.net och tog mod till mig och skrev i hans gästbok, och på den vägen är det.
Vi har varit tillsammans, vi har gjort slut, det har gjort ont men det har läkt och blivit starkare. Vi har blivit vänner, vi har blivit kära en andra gång, vi har blivit ett par på nytt. Jag är väldigt glad för det. Jag är glad för att jag har en pojkvän som också är min vän, som är lugn och snäll och vettig. Det känns som att vi kompletterar varandra väldigt bra, att vi är lagom olika men ändå har mycket gemensamt. Han får mig att skratta, han får mig att ta hand om mig själv bättre, han får mig att tala ett tydligare språk. Han är den första människa jag känt att jag skulle vilja bo med, och säkert klara av att bo med. Jag vågar tänka framåt när det gäller oss, att vi har en framtid tillsammans och att jag längtar efter att utforska den.
Måste säga några vänner också. Trofasta, underbara, älskade. Alltid. Lovis, Karin, Lena. De betyder lite extra, även om jag har fler vänner som står mig nära och som jag är sjukt tacksam för att få ha i mitt liv. Känner du dig träffad; PUSS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar