Det sa stopp igår. Jag fick bryta.
Låg i sängen hela dagen i ett gränsland där jag hatar att befinna mig. Ni vet känslan precis innan man somnar, den man aldrig kan få grepp om eller minnas? Just där befinner jag mig då. I timmar. Kan inte sova, kan inte vakna, kan bara ligga och vänta. Lyckades till slut ta mig upp någon gång på eftermiddagen, dra på mig kläderna som låg på golvet, koppla Tetris och gå ut. Trots frisk luft och försök till medveten närvaro kände jag mig fortfarande illa till mods. När jag kom hem kände jag av tyngden i bröstet, kände skakningarna och de spända käkmusklerna.
Ringde till psykakuten, klockan var för mycket för att Björns telefoncoachning. Telefonkö, röstslinga, brus. Efter en stund svarade en snäll sköterska med varm röst. Hon kollade upp mig i datorn, frågade hur det går med DBT:n, vad som hänt, hur jag mår. Min röst var svag och tårar och snor droppade ner i knät. Jag sa som det var, att jag är rädd. Att jag tänker på självmord lite för ofta. Att jag är så ensam. Sköterskan frågade hur mitt kontaktnät såg ut, jag log snett. Hon bad mig ringa mina föräldrar, tyckte inte att jag skulle vara ensam. Hon sa att jag fick ringa när jag ville om det var något, att jag skulle veta att det var okej för mig att åka dit. Jag sa att jag skulle försöka och tackade.
Orkade inte ringa mamma. Jag orkar inte tynga, för jag vet hur ledsna de blir. Även om jag alltid kommer vara deras barn, hur gammal jag än är, så känns det inte okej att ringa och be dem ta hand om mig. Vad jag behöver är anonyma ansikten med anonyma händer som kan ta hand om mig, som jag vet inte blir ledsna för att jag är trasig och jobbig.
Har tänkt ett bra tag att det vore skönt att bli inlagd några dygn, men det går inte av praktiska skäl. Vem skall ta hand om Tetris om jag åker bort? Vem skall göra allt det jag måste göra här, allt det som inte märks utanför mitt huvud men som ändå finns och är?
Misstänker starkt att min hjärna är sponsrad av Liseberg. Just nu mår jag okej, är bara trött och har ont i kroppen. Kommer bli konstigt när de ringer från psyk för att kolla mig om några timmar och säga att det inte är någon fara. Det är äckligt att veta att fem minuter efter att de har ringt så kan det vara så djävla mycket inte okej igen. Det finns ingen rytm, ingen garanti, ingen säkerhet. Det som borde hålla mig under armarna lägger istället krokben.
Jag är osäker och orolig, otrygg och ostadig. Jag tappar ofta bort mig på ett eller annat plan, orkar ingenting, vill ingenting. Yrsel, armarna runt knäna och tom blick. Jag är den som går och går men aldrig kommer till dörren.
Floor collapsing, falling, bouncing back
and one day, I am going to grow wings
a chemical reaction,
hysterical and useless
17:27
Telefonen har ringt och ringt men jag har bara gömt den under kudden och inte orkat. Mamma ringde för kanske en halvtimme sedan, då orkade jag svara och prata en liten stund. Mamma undrade om jag var hade ätit massa medicin. Det hade jag inte, jag låter bara pundig ändå.
Det gör ont överallt i kroppen och jag vet att jag borde ordna en tid hos doktorn men jag virrar alltid bort mig, glömmer eller orkar inte. Ingenting fungerar som det skall, inte kroppen, inte hjärnan, inte själen. Men det var roligt inatt när Snoppen knyckte en brandsläckare på tåget och Johannes sprutade ner en bil med skum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar