Jag har så svårt att skilja känslor åt. Så fort jag klättrat en bit uppåt och intensiteten börjat trycka bort allt vad förnuft heter blir det väldigt suddigt. Svårast är nog att skilja på ledsamhet och ilska. Vet inte vad jag känner, bara ATT jag känner, det känns för mycket och det gör ont och måste ut, bort. Salta ögon och knutna nävar om vartannat, jag är som ett barn som propsar på att jag visst kan själv men vet att det gör jag ju inte alls det. Jag kan inte, det är därför jag är så frustrerad.
”Li, alltså, ser mitt hår okej ut?”
”Ja, du är så fin så.”
”Nej men allvarligt, jag vet att min lugg brukar bli djävligt ful och alltså... Ser jag okej ut? Alltså jag MÅSTE se okej ut, alltså är det säkert...”
Jag var så nervös att jag knappt kom ihåg vad jag hette och när jag såg honom stå där på bussen som saktade in vid hållplatsen slutade nog de flesta vitala organ att fungera i kroppen på mig. Blundar jag minns jag nästan precis hur det kändes att få krama honom första gången, hur min hand gled in i ett stort hål i sidan av hans jacka och hur smal han var i min famn. Vågade knappt möta hans blick och det enda som höll kvar mig i skorna var att han också var nervös.
Jag börjar gråta när jag tänker på hur ont det faktiskt gör. Klyschigt som fan men åh-gud-det-gör-så-ont-att-något-så-nära-kan-vara-så-långt-bort. Ibland blir jag arg bara av att hör hans röst just för att jag vet att han är så långt bort. Arg när jag egentligen är ledsen.
Vissa dagar önskar jag att jag bara gav upp och slutade orka, men det går inte. För jag vill inte. Hade det varit någon annan hade jag nog skrotat både situationen och mig själv för länge sedan, men nu är det inte någon annan. Nu är det inte vem som helst. Nu är det han och han är bäst. Då blir jag arg igen. Kan han inte vara åtminstone lite ful och äcklig och dum i huvudet?
Om ni bara visste hur fin han är. Hur fin han är i korviga pyjamasbyxor. Hur fin han är när han ler. Hur fin han är när han lurar mig att skratta när jag egentligen är sur. Hur fin han är på ett sådant sätt att det inte spelar någon roll att han är dryg som fan ibland. Hur fin han gör mig när jag låter honom.
(Pärlplattor, ä.l.s.k.l.i.n.g.)
Det är inte rättvist. Hur mycket jag än tänjer och sträcker och sliter ur led så når mina armar inte till Skåne. De når för fan knappt ens till tangentbordet.
Idag... är jag sjuk. I hjärnan. Det känns ner till hjärtat.
There’s a gap in between
There’s a gap where we meet
Where I end and you begin
Ibland är jag för stor, ibland är jag för liten. Ibland tänker jag rätt men gör fel. Get rich or die trying. Vad gör man inte för kärleken?
Och hjärtat slår och slår och slår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar