I åtta timmar satt jag i ett väntrum. Det är en hel arbetsdag. Lägg till en knapp timmes resväg till väntrummet plus detsamma fast baklänges. Där har du vad jag gjort idag.
Kom upp ur sängen runt fyra på eftermiddagen, huvudet satt inte riktigt fast på kroppen. Två minuter senare grät jag, tio minuter senare satte panikångesten in. Rör. Inte. Mina. Knappar.
Jag grät, skrek, gick runt i lägenheten och letade efter jag vet inte vad. Hur många tabletter fanns det i medicinskåpet? Var var mina rakblad? Min mattkniv? Är det dags nu? Golvet snurrade, naglarna grävde sig in i huden, gråt och ont i lungorna, gå dubbelvikt, tjuta, leta rätt på Tetris, leta rätt på pulsen, var är telefonen? Tog några mindre grunda andetag, ringde akutpsyk, en manlig skötare svarade. Han tyckte att jag skulle åka dit. Ringde mamma, kunde inte säga ett ord utan att rösten brast och skriken rann ut. Jag kommer jag kommer jag kommer håll ut. Sa mamma. Ringde Lena, måste ha hjälp med hunden, Lena kom, hade inga cigaretter. Herregud vad varm jag var.
Grät i bilen, tyst men tungt. Framme i Borås hasade jag mig in i den fula byggnaden med min fula hjärna. Skötaren jag pratat med i telefon ställde några frågor, klottrade i ett block. Sedan satt jag där, i ett väntrum, i nästan åtta timmar. Några slitna gubbar, säkert alkisar. Några kvinnor som bröt på finska och verkade skumma. Skötare i tofflor som gick förbi ibland. Torra skorpor. En banan. Ingen läkare på hela kvällen, inte åt någon. Satt i en obekväm fåtölj och grät av och till, läste Kalle Anka, svettades. Bara skit på TV. Jag ville inte sitta i en fåtölj i ett äckligt väntrum där belysningen ger huvudvärk. Jag ville ligga i någons knä och få veta att alla inte alls hatar mig. Att någon ljög för mig och sa att jag är fin även när jag är ful.
Sedan kom han, läkaren Göran. Jag har träffat honom tidigare, när jag var yngre och var inlagd en del. Han har världens slappaste handslag. Vi pratade i kanske en kvart, jag vet inte. Blablabla. Ledde väl ingenstans egentligen. Lycka till, hejdå, och ville jag ha ”en liten godispåse” med mig hem? Heja vårdapparaten, en femma Stilnoct i en liten papperspåse.
Nu blir nog allt bra igen. Sådär bra som det aldrig riktigt är.
TWO PILLS JUST WEREN’T ENOUGH
THE ALARM CLOCK IS GOING OFF
BUT YOU’RE NOT WAKING UP
THIS ISN’T HAPPENING
HAPPENING
HAPPENING
HAPPENING
HAPPENING
It is.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar