Mitt huvud är inte bra. Igårkväll och under natten tänkte jag dumt och farligt, men kroppen var för deprimerad för att förvandla tankar till konkret handling. Gick och la mig tidigt, låg hopkurad och kände allt och ingenting på samma gång. Tetris tittade på mig med sina mörka ögon som bara hon kan, hon tittade på mig så att jag blev tårögd och jag gömde fingrarna i pälsen på hennes hals. Hon visste, och vet, att någonting är fel, jag önskar att jag kunde förklara. För henne, för er, för mig själv.
Jag var så rädd inatt för jag visste inte hur jag skulle kunna ropa på hjälp eftersom jag inte kunde prata. Hur ringer man någon när man inte kan prata? Prövade inte ens att öppna munnen och forma ord ut i rummet, för jag visste att det inte skulle finnas någon röst. Jag sov inte, jag var inte vaken. Hatar dessa djävla mittemellantillstånd dränkta i svett. Kom inte iväg till färdighetsträningen igår av samma anledning.
Mitt närminne börjar bli helt knullat, och visste ni att ordet demens betyder ”utan själ”?
Det vore så skönt att vara spädbarn igen, inte begripa så mycket och inte behöva ta hand om sig själv. Men jag är ingen bebis, jag är tjugotvå år och ensam. Och jag hatar det. Hatar att jag måste klara av att ta hand om allt det vassa som spretar ut som är jag.
Jag tror mig kunna konstatera att mina bra dagar har blivit bättre, men att mina dåliga dagar också blivit sämre. Jag tror att det är en väldigt farlig kombination.
Vore kanske en idé att höja Efexordosen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar