Ingenting duger jag till längre. Jag minns saker, saker som gör mig glad, som gör mig ledsen, som gör mig till ingenting. Helt ur tomma intet kommer det och associationsbanorna är väl inte alltid logiska enligt någon annans mening.
Jag minns en läkare som sa att jag hade väldigt tjock hud när han skulle sy mig, att den var som en noshörnings. Konstigt då att jag inte ens klarar av att skära i den, men å andra sidan kan man nog inte karva i någonting som inte finns...
Jag har ingen hud, bara en ful djävla overall av självförakt, jag vinklar badrumsspeglarna så att jag skall kunna se mig själv från alla håll och jag ser bara fult. Skiter i om någon säger att jag inte är ful, att jag inte skall tänka och tycka så- för det är inte den som behöver stå ut i det här skalet. Jag ser utsidan, jag ser insidan, jag ser helheten. Ett plus ett blir inte två utan bara ett stort djävla minus.
Hade jag orkat hade jag vrålat rakt ut, sparkat och slagit och sprungit, men nu sitter jag bara här som den tönt jag är och mår illa och önskar att jag åtminstone kunde få gråta en skvätt.
Hur mycket jag än pratar (och jag pratar mycket), hur mycket jag än skriver (och jag skriver mycket) så får jag ingenting sagt. Bla. Bla. Bla.
Skiter nog i allt snart.
They let Linnéa go blind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar